373 Läran om den delade äganderätten vann insteg även i nordisk lagstiftning och doktrin, även omfeodalismen aldrig blev fullt utvecklad utomi Danmark. Den i Norden vanliga konstruktionen var den, att dominium utile blev den jordägande skattebondens speciella äganderätt, vilket var ett uttryck för det faktum, att även dessa bönder måste underkasta sig en långtgående kontroll från överhetens sida. DL 3-12 »OmSelvejer Bönder» behandlade den fåtaliga klassen jordägande bönder i Danmark och innehöll bl.a. bestämmelser omatt »den, der Herligheten haver», dvs. överägaren vid misskötsel av gården kunde vräka bonden och sätta någon av dennes släktingar i stället eller om sådan ej fanns, sälja gården till mestbjudande, så att dock bonden fick det eventuella nettot av försäljningssumman (3-12-3). I Sverige-Finland förlorade den jordägande skattcbonden sin fastighet utan ersättning till kronan som ett s.k. skattevrak för tre års obetalda jordaskatter. Läran omden delade äganderätten utgjorde ännu bakgrunden till vissa bestämmelser i 1734 års lag, men Gustav III var i samband med sin andra statskupp, för att få böndernas stöd tvungen att i en förordning av 21.2.1789 tillförsäkradessa en lika fullständig och orubblig ägande- och dispositionsrätt till skattejorden som adeln hade till frälsegodsen.Detta s.k. bondens frihetsbrev är ett ganska sällsynt exempel på det uttryckliga förkastandet i lag av en juridisk doktrin. Läran om delat dominium hade vunnit insteg i svensk doktrin redan på 1600-talet,men blev allmängods i den juridiska litteraturen först på 1700talet, då läran användes för att åskådliggöra den jordägande skattebondens ställning, medan det var en självklarhet, att en fästebonde eller landbo inte hade någon del i eller form av äganderätten. Enligt Almquist var Nehrman den förste som i svensk doktrin tillämpade läran om den delade äganderätten på skattejorden, så att skattcbonden hade dominium utile, medan kronan hade dominium directurn.Rabenius nämnde skattebondens ställning som det enda exemplet på delad äganderätt i svensk rätt.'^^ Även Calonius refererade läran om den delade äganderätten, men han påpekade, att några felaktigt (frustra) hade tillämpat denna på skattebondens ställning. Enligt Calonius fanns det av dominiurn utile i svensk rätt kvar endast ärftlig jordlega (»sola emphyteusis, sämje- stadge- stubb- och rögsel rätt») samt dessutom ständig besittningsrätt.'-^^ I dansk doktrin redogjorde både Norregaard och Hurtigkarl för läran omden delade äganderätten och nämnde somexempel, att »Baronier, Grxvskaber og Selvcierbondergaarde» enligt dansk rätt innehades »med ufuldkommen Eiendoms-Ret».'^^ ' Se Almquist, Fråg.in, s. 97 ft. och 134 ff.; Inger, s. 150 f. Se Almquist, Frägan, s. 99; Paasto, s. 65 ff. ' Almquist, Frågan, ,s. 116 ff. Se även Nehrman, s. 121; jfr Paasto, s. 104 ff. Rabenius, s. 50. Calonius, N:!!—24. Norregaard, Natur-Retten, s. 184; Norregaard II, s. 14 f.; Hurtigkarl 11,1, s. 13 f. 13S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=