372 ring begränsat sin rättighet: »Dens Begr^nsninger maa derfor altid va:re positive; enhver Bef0ielse som ikke udtrykkelig er undtaget, tilkommer Ejeren.» Brandt ansåg, att just däri, »at Raadigheden altid er negativt begr^nset, og ikke i Raadighedens eget Indhold,» låg det karakteristiska i äganderätten i motsats till andra sakrättigheter, och han påpekade vidare, att äganderätten aldrig kunde vara temporär.'-^ Trots den nästan naturrättsliga inledningen byggde Brandts äganderättsbegrepp på föreställningen om en totalitet på samma sätt som i Schrevelius’ framställning, och det är naturligt, att Brandt överhuvudtaget inte talade omäganderättens delrättigheter. Periodens första finländska ställningstagande till äganderättsbegreppet finns i Ekelunds lärobok i romersk rätt, men den av författaren i detta fall använda presensformen visar, att det för honomvar fråga omen allmängiltig definition. För Ekelund var äganderätten »en rättighet att med andras uteslutande på alla lofliga sätt förfoga öfver tinget». Han räknade så upp ägarens olika befogenheter och fortsatte: »Äganderätten inbegriper således uti sig flera partiella rättigheter, hvilka likasomutgöra dess beståndsdelar». Äganderätten innebar enligt Palmén »personens befogenhet att med tinget förfara efter behag och derifrån afhålla andra personer». Äganderätten inbegrep »alla rättigheter, somi afseende å ett tingäro möjliga», men kunde dock utan att »i sitt grundväsen upphäfvas, vara inskränkt derigenom, att en eller annan af dess beståndsdelar skiljes från ägaren och öfverflyttas på andra personer»; de vanligaste inskränkningarna bestod i ett överlåtande av en nyttjanderätt eller en panträtt.'^' Den knappa framställningen försvårar en tolkning av Palméns äganderättsbegrepp, somi alla fall dock inte är i direkt strid med Schrevelius’ framställning. 130 2.2.2. Läran omden delade äganderätten Läran omdelat dominium utvecklades under medeltiden av glossatorerna för att åskådliggöra bl.a. de feodala äganderättsförhållandena rörande fastigheter. En ofullständig äganderätt, dominium minus plenum, bestod av en överäganderätt, dominium directum, som omfattade en del av proprieteten, och en underägande- eller bruksäganderätt, dominium utile, som omfattade rättigheten till bruk och avkastning samt någon del av proprieteten, varmed den åtskildes från ett rent jordlegoavtal. Idéen var den, att länsherren, dominus directus, hade rätt till vissa avgifter och en viss kontroll över fastigheten, medan underägaren, alltså vasallen eller bonden, hade en stadigvarande besittningsrätt, så länge somhan fullgjorde sina skyldigheter.^^^ Brandt, s. 76. Ekelund II, s. 17. Palmén, s. 35. Se t.ex. HRGI, sp. 891 ff. (H.-R. Hagemann) med litteraturhänvisningar. 130
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=