371 det juridiska herraväldet öfver en saks substans»; han tillfogade visserligen, att lagstiftaren hade varit tvungen att göra åtskilliga inskränkningar i äganderätten, för att den inte skulle skada andra.Olivecrona återkom senare till dessa inskränkningar, som inte var gjorda »i anl. af någon statens bättre eganderätt (dominium eminens), utan derföre, att i samhället måste hvarje individ underkasta sig de inskränkningar i sina rättigheter, somsammanlefnaden med andra 1. samhällsordningen kräfver». Den enskildes rätt kunde alltså inte existera somett dominiumabsolutum, utan blev i mindre eller större grad ett dominiumlimitatum Det enda tecknet på en bekantskap med Schrevelius’ text är, att Olivecrona delade in äganderätten i olika delrättigheter av negativ och positiv natur; de sistnämnda var de vanliga rättigheterna till sakens substans, nyttjande och avkastning. Framställningen av delrättigheterna är så ingående, att den sammanlagt innehåller ett tiotal rättigheter, även omförteckningen slutar med påståendet, att ett uppräknande av alla vore omöjligt.*-^ I Stängs otryckta föreläsningar uppgavs äganderätten, »Raadighed over en hvis Person (!) eller Ting», bestå av två »Hovedbestanddele ..., nemlig Proprietet og Nyttesret (Brugs og Frugtsret), men »disse Distinetioner ere ei ganske noiagtige. Naar en har uindskra:nkct og permanent Nyttesret over en Ting, er han med det samme virkelig Eier.» När man talade ominskränkt egendom, tog man inte i beaktande de inskränkningar, »som af Lovgivningen ere paalagte alle Eiendomme».'-^ Stang förutsatte med hänvisning till Fichte och Kant, att en äganderätt endast kunde existera i staten.'-^ Den första framställningen av norsk sakrätt publicerades först på 1860-talet. I Brandts sakrättslärobok inleddes paragrafen omäganderätten med en definition av egendomsom »det universelle Herredomme over Tingen i dens Totalitet», en makt som tillkomden enskilde »gjennem en gjensidig Anerkjendelse fra hans Medmenneskers Side, grundet i Nodvendigheden af, at den Enkelte under Udovelsen af Menneskehedens farlles Kald til at beherske den ufrie Natur kan optra:dc uafhxngig, somet frit Vxsen». Detta herravälde blev dock en rättighet först i staten, och den kunde därför aldrig vara absolut; »den Enkeltes Raadighcdsfelt ligger frcmcieles inden og ikke udenfor Samfundet», och det var därför »netop Statens Opgave at fastsxtte de Gramser, inden hvilke den Enkeltes Ejendom retlig skal anerkjendes, og denne begynder og ender ved disse Grasnser». Innanför dessa gränser var äganderätten »en ubetinget, udelukkende og uindskrjcnket Ret», ominte ägaren själv genom en viljeförkla- '-■* Olivecrona IJ, s. 7. Olivecrona IJ, s. 22. Olivecrona 1,1, ,s. 19 ft. Stang, Retslxre, s. 73 ff. Stang, Retslxrc, .s. 76 ff. 127 2.S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=