366 hafwa sådane Saker som ägas kunna och them efter egit behag anwända och nytja, så wida Lag och Förordningar ej inskränka sådant. Trots att äganderätten i allmänhet betecknades som en fullständig och oinskränkt rättighet, var den inte odelbar. Calonius, vars framställning i detta fall var utförligare än Rabenius’, skilde på sedvanligt sätt mellan en saks substans, bruk och avkastning, och han delade därför upp äganderätten i tre delrättigheter: rättigheten till själva sakens substans {ius proprietatis), bruksrättigheten {ius utendi) och rättigheten till sakens avkastning {ius fruendi).^^'^ Calonius tilläde, att ägaren dessutom hade rätt att skydda sin sak mot andra personers ingrepp och att genomvindikationstalan kräva att återfå sin sak.^^ Det framgår inte helt klart av texten, omden sistnämnda rättigheten ingick i någon av de tre delrättigheterna, väl närmast tus proprietatis eller den s.k. proprieteten. Tengwall talade om att äganderätten omfattade »twänne wäsenteliga förmoner, en uteslutande rättighet at hafwa och behålla saken för sig sjelf, en anwändande och nyttjande rättighet, at dermed förfara somman bäst finner inomde gräntsor Lagen föreskrifwer».^^ I Danmark delade både Norregaard och Hurtigkarl äganderätten i »Proprietet», »Brugsret» och »Frugtsret», och båda påpekade, att det var proprieteten som var den viktigaste rättigheten och att endast den kunde kallas ägare, sominnehade hela eller en del av proprieteten. De ovan anförda definitionerna på äganderätten och dennas indelningar upprepade gängse föreställningar i europeisk doktrin. Läran om äganderättens fullständighet byggde dels på romerskrättslig doktrin, men dels också på tanken att äganderätten var en naturlig, av samhället oberoende rätt. Människan kunde redan i naturtillståndet förskaffa sig egendomantingen genomockupation av herrelösa ting eller genom arbete, förfärdigande av saker.Det är redan därför förståeligt, att också äganderättsbegreppet, som byggande på naturrättsliga föreställningar, råkade ut för kritik i det tidiga 1800-talets tyska rättsvetenskap. Det var dock inte så mycket föreställningen om äganderättens principiella fullständighet, utan tanken på möjligheten att uttömmande räkna upp de olika delrättigheterna, somförkastades och somockså ledde till förkastandet av läran om den delade äganderätten som begreppsmässigt omöjlig (se nedan). 100 Äganderättsbegreppet är återigen ett exempel på 0rsteds vana att i »Haandbog» ofta nöja sig med detaljkritik av Hurtigkarls text utan att ta steget fullt ut Tenguall, s. 39. Calonius, X: 3. Se även Rabenius, s. 44. Calonius, X: 3. Se även Rabenius, s. 45. Tengnall, s. 39. Norregaard II, s. 14; Hurtigkarl 11,1, s. 13. Denna lära upprepades också av Calonius, X:2. Omutvecklingen i Tvskland, se Paasto, s. 353 ff. och 391 t. lOC 101 102
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=