363 litteratur. Collett talade om den juridiska personen som »[dJette fingerede Subjekt» eller, liksom 0rsted, som »et kunstigt Subjekt». Endast uttrycket ’juridisk person’ var acceptabelt för Collett: »Bena^vnelsen moralsk Person, som tilforn var den almindelige, bor forkastes, fordi det Begreb, vi her omhandle, ikke, hvad Ordet dog synes at tilsige, staar i nogen Sammenhacng med sxdelige Forholde»; även benämningarna »mystisk eller idealsk Person har man sett benyttede».*^^ Collett framlade som ett viktigt tilläggskrav, att den juridiska personen skulle »fremtra;de som Subjekt i Formuesforhold». Därför kunde varken »Storthinget, Regjeringen, et Formandskab, et Examenskollegium eller overhoved de offentlige Korporationer» vara juridiska personer; de hade bara en statsrättslig individualitet, men ingen civilrättslig. »Men alene for civilretlige Forhold har Fiktionen omet nyt Retssubjekt nogen Interesse; og derfor bliver Besiddelsen af Penge og Gods en nodvendig Bestanddel af de juridiske Personers Varsen».^*^ Varje förmögenhetsrättslig sammanslutning, t.ex. »et almindeligt Handelskompagni» med solidariskt ansvar för medlemmarna, var dock inte en juridisk person. Omdäremot medlemmarna hade förpliktat sig att med vissa bidrag främja ett ändamål utan att i övrigt svara med sin förmögenhet, uppstod juridiska personer för otaliga olika ändamål: »religiöse, kunstneriske, velgjorende, industrielle og selskabelige». Dessutomkunde juridiska personer också uppstå, »hvor en bestemt Foranstaltning er sikkret enten ved det Offentliges stadige Bistand eller ved disse dertil engang for alle henlagte Midler», såsomstraffanstalter, kommunala arbetsinrättningar, milda stiftelser, universitet, fideikommiss, kyrkor och skolor. Collett betonade, att det var ändamålet och inte institutionen som var grunden för den juridiska personen, även omman i allmänt språkbruk brukade tala om institutionen. Detta hade dock lett till, att man hade förförts att betrakta varje förmögenhetsmassa, »en Komplex af Ting», som en juridisk person. Fastigheter var dock lika litet som ett räntebärande kapital en juridisk person; de var endast objekt, som ett subjekt, antingen en fysisk eller en juridisk person, kunde använda för sina rättsliga intressen.Collett undersökte också, om döds- och konkursbon kunde anses vara juridiska personer. Utgångspunkten var, att dessa inte kunde betraktas som juridiska personer, eftersom rättigheterna och skyldigheterna alltid hörde till vissa bestämda individer, antingen arvingarna eller kreditorerna, och boet endast var »et Retsobjekt, intet Retssubjekt». A andra sidan var boet en enhet med egen förvaltning, och det hade egna rättigheter och förpliktelser (t.ex. skiftesomkostnader), sominte hörde till intressenterna. Collett drog av detta slutsatsen i bästa schweigaardsk anda: Collett /, s. 82 t. Collett /, s. 86. Collett I, s. 84. Collett 1, s. 85.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=