361 främst till det, att Bring föredrog termen ’juridisk person’ framför den av honom även nämnda termen ’moralisk person’. För Bring var nämligen de juridiska personerna antingen publika eller privata, och han upprepade Rabenius’ lära om de tre sätten att bilda en privat juridisk person, dock med det undantaget, att han med en direkt hänvisning till denne förkastade tanken på olagliga juridiska personer, bl.a. eftersom sådana »aldeles icke hawfa några rättigheter».^^’ Bring definierade ännu den juridiska personen som »flera menniskor betraktade såsom ett subjekt», och han använde också termerna ’juridisk person’ och ’korporation’ som synonymer, bl.a. med hänvisning till Blackstone.^^ Trots att också Holmbergson talade omjuridiska personer, hade hans framställning i övrigt inte påverkats av det nya synsättet på dessa, utan den är närmast ett exempel på författarens nära beroende av sina svenska föregångare, i synnerhet Rabenius. Juridiska personer bestod av flera individer, »som af Lagen betraktas somen enda person», och de kallades även moraliska. De juridiska personerna kunde vidare vara publika och »deltaga i Statens styrelse, såsomStänder, Rätter, Collegier, Landshöfdinge-Embeten m. fl.» eller privata, som inte befattade sig med statens styrelse och som kunde uppkomma »l:o Genomhögsta maktens befallning» (till dessa hörde »menigheter och publika verk, såsom Banker och Disconter, Riksgäldskontoret o. s. v.») samt »2:o Genom Lagens fiction» och »3:o Genom privata personers inbördes samtycke». Genomlagens fiktion betraktades »2:ne eller flera personer såsom en; t.ex. ett sterbhus, flera arfvingar, som representera en enda». I enlighet med Rabenius’ åsikt delades den tredje gruppen av privata juridiska personer återigen i lovliga och olovliga. Peterson har kunnat konstatera, att Schrevelius byggde även sin framställning av den juridiska personens begrepp och indelningar på Savigny.^^ Savignys inverkan kommer till synes redan i Schrevelius’ påstående, att personbegreppet utvidgats genom »att förmågan att vara subject för rättigheter, öfverflyttas på något annat genomjuridisk fiction bildadt väsen».Schrevelius påstod vidare liksom Savigny, att en juridisk person var ett subjekt för förmögenhetsrättigheter och att det var »ändamålsenligare ... att icke använda denna benämning på ancira än Privaträtts- och Förmögenhetsförhållanden»-, av begreppets definition följde, att en juridisk person inte kunde ha familjerättigheter. Uttrycket ’moralisk person’ var »alldeles opassande, emedan Moralitet är en egenskap, som blott kan tilläggas menskor».Schrevelius accepterade Bring, s. 67 ft. och s. 69 not Bring, s. 65 och s. 68 not Holmbergson II, s. 13. Peterson, s. 150 ff. Schrevelius I, s. 39. Schrevelius I, s. 86.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=