360 0rsted hade redan tidigare (1832) betecknat »anonyme Selskaber» eller »Interessentskaber» som»en kunstig eller saakaldet moralsk eller juridisk Person».^^ Enligt Larsen kunde begreppet ’tcättssubjekt’ också utvidgas så, »at man betragter Noget somet kunstigt Retssubject, der ikke bestaaer i et enkelt eller nogle enkelte Individer men enten i en ubestemt Mängde af nuva^rende eller tilkommende Personer eller endog i visse til et bestemt Brug henlagte Formuegjenstande, saasom en Commune, en offentlig Stiftelse, et Actieselskab o.s.v.»7° Detta konstgjorda rättssubjekt kallades »en juridisk Person». Beträffande själva framställningen av de juridiska personerna hänvisade Larsen till 0rsteds »Haandbog» och Bangs lärobok i romersk rätt. Enligt Vedel förstod man med »Udtrykket juridisk (moralsk) Person ... ethvert Retssubject, der ikke er et Menneske». Då vissa »Foreninger og Institutioner ikke tilstrxkkelig kunne varetage deres Bestemmelse uden at kunne have Formue og Evne til at raade over denne», hade det känts »som en Nodvendighed under visse Forudsa;tninger at kunne tillargge dem en vis Retssubjectivitet».^- Som grund för sin framställning hänvisade Vedel, förutom till Savigny, även till det året förut (1856) utkomna första bandet av Ungers »Systemdes österreichischen allgemeinen Privatrechts».^^ Scheels framställning av juridiskapersoner var inte i lika hög grad beroende av Savigny somhans definition av personbegreppet, därför att han också kunde använda Bangs och 0rsteds texter. Scheels utförliga behandling av ämnet visar, att läran omde juridiska personerna redan var helt etablerad i dansk doktrin. Dahlerup och Schjorring var anhängare av fiktionsteorin. En rättighet måste alltid kunna hänföras till någon, och när en förmögenhet enligt sitt ändamål komen obestämd mängd människor tillgodo, var det ofta nödvändigt att tänka sig »en kunstig eller opdigtet Person», som kallades »en juridisk eller moralsk Person». Författarna anbefallde återhållsamhet vid användandet av begreppet. Då den juridiska personen var »en blot Opdigtelse», skulle den användas endast då det var nödvändigt. I dagligt tal använde man gärna begreppet om »Len, Stamhuse, Fideikommisser, Aktieselskaber, Klubber, ja endog Dods- og Fallitboer», men trots att det kunde finnas »en stor Lighed med en egentlig juridisk Person», kunde i alla dessa fall förmögenheten ändå hänföras till bestämda personer. I svensk doktrin behandlades frågan redan av Bring. Även i detta fall innehöll Brings framställning både gammalt och nytt. Det nya begränsade sig dock 0rsted, Haandbog V, s. 420 och 430. Se även Ollgaard, s. 95 f. och 299. Larsen 11,1, s. 86. Larsen 11,L s. 135 och 234. Vedel, s. 211. Vedel, s. 212 not 1 och s. 213 not 2. Scheel, Personret I, s. 629 tf.; se även Tarnm, Maskeballet, s. 198 tt. Dahlerup - SchjoJTing, s. 28. 71
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=