356 råde befintliga individer». Statusläran måste naturligtvis framställas i en lärobok i romersk rätt, men Ekelund fann det nödvändigt att betona, att det kunde förefallaunderligt, att man i positiv rätt kunde ställa upp »vilkor för capabilité af rättigheter», eftersom »det borde af hvarje ... lagstiftning förutsättas, att hvar och en i staten lefvande individ är subject för rättigheter». I den praktiska filosofin lärde man, att »hvarje individ tillkommer både inre och yttre frihet», men sådana »förnuftets eviga idéer» hade förv^erkligats på mycket olikasätt hos olika folk.'^^ Då Palméns rättssystem saknade en personrätt (se 1.3.5.), hade han i sin rättsencyklopedi (1859) inget skäl att gå in på personbegreppets beskaffenhet, men han talade dock om att den egentliga civilrätten betraktade individerna från två synpunkter, en allmän och en särskild, antingen såsom stående utom eller inomett familjeförhållande. I det förstnämnda fallet framträdde »individen endast uti sin allmänna egenskap af person eller rättssubjekt, d. v. s. såsom ägande rättigheter, hvilka böra af andra personer respekteras»."*' Stånden och privilegierna behandlades endast i statsrätten, och de sistnämnda skulle tolkas strikt, då de var undantag från allmän lag."*- 2.1.2. Från moralisk till juridiskperson Personbegreppets förändring kom också att omfatta en ny uppfattning av det, som allmänt började kallas ’juridiska personer’. Också i detta fall kan ett löst samband med samhällsutvecklingen påvisas, och det torde inte vara obefogat att påstå, att de juridiska personerna länge ägnades en förströdd uppmärksamhet, därför att deras reella betydelse var så liten. I nordisk 1700-talsdoktrin definierades den ’moraliska’, ’mystiska’ eller ’sammansatta’ personen somflera personer betraktade såsomen."*-* Rabenius’ framställning var också till denna del förebilden för Calonius, och i själva verket upprepades Rabenius’ text ännu så sent som i Holmbergsons år 1845 tryckta föreläsningar. Enligt Rabenius var de ’sammansatta’ personerna,compositce, antingen offentliga eller privata, och de sistnämnda kunde uppstå 1. genom myndigheternas befallning eller tillstånd (»Menigheter, Publique Wärck och Inrättningar»), 2. genom lagens fiktion eller 3. genom privata personers överenskommelse, varigenomdet kunde uppstå antingen en laglig eller olaglig sammansatt person.■*"* Påståendet om lagens fiktion hade naturligtvis ingenting att göra med den senare fiktionsteorin (se nedan); i detta fall rörde Ekelund I, s. 163 ff. •*' Palmén, s. 34. Palmén, s. 15 f. och 31 t. Rabenius, s. 34 f.; Calonius, V:2; Korregaard, Natur-Rctten, s. 344. Se även Peterson, s. 143 ff.. Tamm, Maskeballet, s. 187 f. Rabenius, s. 34 f.; Calonius, V:3 ff. Se även Peterson, s. 143 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=