355 i den traditionella statusläran. »De xldre Systematikere» hade påstått, att det var personrättens uppgift att behandla de plikter och rättigheter, sombaserade sig på »Personernes forskjellige Stand, hvilket Begreb de have forklaret [s]om enhver Personerne tilkommende Rettighed», och de hade dessutom delat in ståndet i »den indvortes eller naturlige» och »den udvortes eller borgerlige». Bortsett från »det usardvanlige og urimelige» i att tala omett ’invärtes’ stånd, så saknade definitionen också en begränsning. En norsk accent i framställningen är påpekandet, att lagstiftningen inte kände »politiske Stsender» eller hade bestämt, »hvad den anseer for det Eiendommelige ved en Stand», varför ’det utvärtes ståndet’ som en beteckning för en individs förhållande till andra var helt godtyckligt, eftersomett sådant förhållande likaväl kunde uppstå »af en Eiendoms Besiddelse eller en Kontrakt eller en Beskadigelse, som af de lovbestemte, sig nxrmere til Personen knyttede Stillinger», och personrätten skulle därigenom komma »til at sluge det hele Retssystem».^^ Enligt norsk lag var varje människa en person, men personbegreppet kunde utvidgas, och det omfattade »saaledes efter den Juridiske Sprogbrug baade physiske og juridiske Retssubjekter».-^^ I likhet med andra författare behandlade Collett sedan ingående den betydelse, somde fysiska personernas »naturlige» och »borgerlige Egenskaber» hade på rättskapaciteten samt personernas »retlige Stilling som Medlemmer af de forskjellige Samfundsklasser». Redan Holmbergson betecknade i de postumt utgivna föreläsningarna »[h]var och en somhar rättigheter» som en person, och personerna var »såsomsubjecter för rättigheter och förbindelser, ... antingen Physiska eller Juridiska»I den året förut (1844) utkomna första delen av läroboken i civilrätt avsåg man enligt Schrevelius med en person »i juridiskt hänseende hvart och ett väsen, som kan vara subject uti ett Rättsförhållande, eller som är det samma, subject för rättigheter, eller subject för skyldigheter». Ursprungligen sammanföll begreppet person med begreppet människa, men det hade utvidgats till att omfatta även juridiska personer.^^ Schrevelius behandlade därefter de fysiska personernas naturliga beskaffenhet, skyldskaps- och svågerlagsförhållanden och ställning i samhället, bl.a. stånd. I finländsk rättsvetenskap behandlades personbegreppet först av den år 1841 avlidne Ekelund i de postumt utgivna föreläsningarna i romersk rätt (1850). Personrätten innehöll bl.a. »läran om vilkoren för capabilité, af rättigheter i staten och den olikhet i rättigheter, som äger rum emellan de inomdess omCollett /, s. 2. Collett /, s. 12 t. Holmbergson II, s. 13. Sehrevelius I, s. 39. Schrevelius /, s. 75 ff. 24
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=