351 handlade fysiska och juridiska personer, definierade Savigny begreppet ’person’ eller ’rättssubjekt’ utan att ens nämna statusläran. Utgångspunkten var att all rätt existerade på grund av den enskilda människans inneboende moraliska frihet: »Darummufi der urspriingliche Begriff der Person oder des Rechtssubjekts zusammen fallen mit demBegriff des Menschen, und diese urspriingliche Identität beider Begriffe läBt sich in folgender Formel ausdriicken: Jeder einzelne Mensch, und nur der einzelne Mensch, ist rechtsfähig.» Detta ursprungliga personbegrepp hade fått två modifikationer i positiv rätt, en inskränkande, så att en del människor helt eller delvis hade förlorat sin rättskapacitet, och en utvidgande, som bestod i bildandet av juridiska personer.’^ Trots att Savigny inte ens nämnde statusläran, måste han dock ta ställning till de faktorer, som traditionellt ansågs inskränka rättskapaciteten, och han behandlade i olika paragrafer de med statusbegreppen förknippade »Unfreyheit», »Mangel der Civität» och »Abhängigkeit von Familiengewalt».*^ Det är redan av tidsmässiga skäl naturligt, att Brings framställning (1817) främst byggde på den traditionella statusläran; i detta fall i dess vanliga svenska form, dvs. utan någon status naturalis. Enligt författaren behandlade personrätten läran om »åtskilliga arter af personer».Bring talade dock endast om »de trenne personliga tillstånden: frihet, civitet och familjeförhållanden», eftersom han behandlade civiteten i »widsträckt bemärkelse, så att dermed förstås något mera, än hwad man wanligen kallar medborgarrätt». Civiteten var »den egenskap, hwaraf det beror, huruwida någon kan wara ett subjekt för privat-rättsförhållande, eller icke», och grundade sig »dels i menniskans natur, betraktad såsomett sinnewäsende, dels i hennes förnuftiga natur, dels enbart i staten».’^ Med sinneväsendet avsåg Bring människans fysiska egenskaper, vilket betydde, att han i motsats till t.ex. Calonius inkluderade frågan omstatus naturalis i civiteten. Man bör emellertid observera, att Bring också redan talade på en allmän nivå omett ’subjekt för rättsförhållanden’. Handefinierade som en person i juridisk mening »allt hwad somför sig sjelf kan wara subjekt för ett rättsförhållande; eller med andra ord, hwar och en warelse, somhar rättigheter; d. w. s. hwar och en, somhar en genomlag bestämd förmåga till fria handlingar». Personerna var antingen fysiska eller juridiska, och »hwarje individuum af menniskoslägtet» kallades en fysisk person.-® Savigny II, s. 2. Om Savignvs personbegrepp, se även Peterson, s. 149 ff.; Tamm, Maskeballet, s. 197 ff. Savigny II, s. 30 ff., 38 ff. och 49 ff. Bring, s. 37. Bring, s. 117. Bring, s. 66.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=