343 lagtolkningens uppgift var att ta reda på lagstiftarens vilja, men enligt honom var det också lagtolkning »i det man enten af Aarsagernes Lighed slutter sig til, hvad Lovgiveren maa have villet antage med Hensyn til andre ubena:vnte Tilfxlde, eller man af de skrevne Love slutter sig til Lovgiverens Grundsx’tninger og efter disse afgjor Retssporgsmaale, der ikke directe eller kun stykkeviis finde sin Besvarelse i hans udtrykkelige Bestemmelser».625 Aschehoug betonade ovanligt kraftigt vikten av tolkningsresultatets ändamålsenlighet, och jag har inte i hans text kunnat hitta någon av de vanliga, även av 0rsted och Savigny upprepade varningarna för att i tolkningen gå utöver lagstiftarens vilja. Tvärtomansåg han att de hade gått för långt, somhade påstått, att lagtolkaren inte fick förklara ett uttryck vara oriktigt, eftersom detta vore att förbättra i stället för att tolka lagen. Att förvägra lagtolkaren rätten »at largge en förnuftig Mening ind i Loven» vore »at sa:tte det Tilfa:ldige over det Nodvendige og at virke lige imod Hensigten af al borgerlig Retsorden»; en annan sak var, att man måste iaktta försiktighet vid avvikandet från lagens ord.^-^’ Aschehoug tycks själv ha föredragit att ty sig till den rationelle i stället för den verklige lagstiftaren. Det gick inte an, »at till^egge Lovgiveren en Mening, somer aabenbar fornuftstridig eller saa uhensigtsmasssig», att den skulle medföra »i hoi Grad uretfxrdige eller ubillige Resultater», men det var naturligare, att tillgripa en sådan ändamålsenlighetstolkning, då en bestämmelse i lagen var tvetydig.^27 man tog hänsyn till lagbudens ändamålsenlighet, följde härav också, att man måste föredra en sådan tolkning, »hvorved et Lovsted faaer en selvstamdig Betydning fremfor den, hvorefter det blev en simpel Gjentagelse af et andet eller overhovedet komtil at blive af tomt og betydningslost Indhold». Det hade nämligen »al Rimelighed mod sig, at Lovgiveren skulde have udtalt et Bud, somhan vidste ingen Betydning fik».^^^ Aschehougs tankegång var densamma som hos vissa samtida tyska forskare, bl.a. Göschen, och senare hos Windscheid.^’-*^ Det avgörande var inte lagstiftarens verkliga, utan dennes förnuftiga vilja, som ledde till ett ändamålsenligare resultat, eftersom man med Windscheids ord kunde förutsätta, att lagstiftaren hellre hade velat uttala någonting betydelsefullt och lämpligt än någonting tomt och olämpligt (»... eher etwas Bedeutendes und Angemessenes, als etwas Leeres und Unpassendes ...»).630 ^’7^ Aschehoug, s. 346; se även Michalsen, Rettsvitenskap, III. 3.4.5. Aschehoug, s. 444 f. Aschehoug, s. 408 t.; se även Michalseti, Rettsvitenskap, III. 3.4.5. Aschehoug, s. 414. Se Ogorek, s. 148 not 11 oeh s. 162. 6.'0 Wmdschcid, §21. Se även Ogorek, s. 164 t. 626 628
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=