18 männa laghistoria.Den sistncämnda tjänsten var förbehållen Schlyter, vilket visar, att personfrågor ännu hade en stor betydelse vid ämnesindelningen. I Helsingfors genomförde man en rättsområdesinriktad ämnesindelning i samband med att fakulteten fick sin fjärde professur år 1857: 1. civilrätt och romersk rätt, 2. straffrätt och rättshistoria, 3. kameral- och politirätt samt statsrätt och 4. ekonomisk rätt och nationalekonomi. Denna indelning komatt förbli bestående till 1890-talet.Processrättens frånvaro kan förklaras med att civilprocessen ansågs ingå i civilrätten, straffprocessen i straffrätten. Ämnesindelningen i Uppsala, Lund och Helsingfors visar vissa gemensamma drag. Det är naturligt, att den romerska rätten sammankopplades med civilrätten, medan det kan synas mera förv^ånande, att romersk rätt och rättshistoria alltid delades upp på olika lärostolar. Denna uppdelning förekomdock också i Tyskland (romanister-germanister) och förekommer där på vissa håll ännu i dag. Rättshistorien ansågs lämpligen kunna förenas med straffrätten (Uppsala och Helsingfors), och ämnesfördelningen tyder på en med tiden allt klarare gränsdragning mellan privaträtten och den offentliga rätten, även om näringslagstiftningen inte utan möda kunde inpassas i denna dikotomi. Man bör vidare notera nationalekonomins starka ställning i såväl Norge som Sverige och Finland; i Danmark hörde ämnet till den utvidgade fakultetens ickejuridiska professurer. 2.2. Examensreformerna Tillämpningen av den svenska förordningen om ämbetsexamina 10.3.1749 (se del I, s. 95 ff.) hade blivit en katastrof, och de blivande domarnas och tjänstemännens kompetens kunde endast nödtorftigt garanteras genom att ämbetsverken från 1760-talet ordnade egna inträdesförhör. Den danska förordningen av 10.2.1736 (del I, s. 147 f.) hade lyckats bättre och medverkat till en betydande höjning av domarkårens kvalitet, men ännu i början av 1800-talet var en avlagd examen ingen absolut förutsättning för en anställning, och även examens innehåll började anses vara föråldrat. I början på 1800-talet fick man i den tyska idealismens och romantikens fotspår en ny inställning till universitetens natur och uppgift. På 1700-talet hade universiteten ensidigt betraktats som utbildningsanstalter för statens ämbetsmän, medan tidens vetenskap hade organiserats i olika akademier och lärda sällskap. I början på 1800-talet höjdes universitetens status. I synnerhet Schelling propagerade för universitetens uppgift som fria sökare av den yttersta sanningen, och universiteten fick därmed en dubbel uppgift dels som vetenskapens högborgar, dels fortfor de att vara utbildningsanstalter för blivande ämbetsmän. En reform av ämbetsexaSundell, s. 27 och 29. Sjöström, LM1940, s. 217.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=