340 fyra element godkände Schrevelius det grammatiska och det historiska som sådana, medan det systematiska elementet ansågs i själva verket sammanfalla med det logiska. Schrevelius lade till ett fjärde, ’faktiskt’ element, »sombestår i kunskapen omde faetiska förhållanden, som genomLagen skola reguleras och det i erfarenheten gifna, hvarpå den skall inverka»; han tilläde, att några gjorde av detta element en särskild art av tolkning, interpretatio realis. Schrevelius delade in den logiska tolkningen i extensiv, restriktiv och mutativ tolkning, då det i lagen använda uttrycket kunde »nemligen innehålla antingen mindre eller mer eller något helt annat än Lagstiftaren verkeligen tänkt»; benämningen mutativ tolkning var inte allmänt accepterad. Den deklarativa tolkningen kunde vara en följd av tolkningen: »Blir ... resultatet av undersökningen det, att uttrycket verkligen icke är oriktigt, utan alldeles öfverensstämmande med Lagstiftarens verkeliga mening, så kallas tolkningen Deklarativ.» Den s.k. mutativa tolkningen var, att man valde det mera ändamålsenliga alternativet »utaf flera möjliga Meningar, som Lagen kan hafva», men medgav inte rättandet av »ett föregifvet felaktigt» uttryck, då lagtolkaren i ett sådant fall skulle »öfverträda gränserna för sin befattning och göra ingrepp i Lagstiftarens function».På redan traditionellt sätt varnade Schrevelius för en sammanblandning av analogin med den extensiva tolkningen. Rättsvetenskapen var dock berättigad att använda analogier, dvs. »sluta från gifna och bekanta Rättssatser till andra, som man söker». Grunden för en sådan slutsats kunde »antingen vara en särskild Lag, ... eller också, hvilket är vanligare, sådana rättssatser, somsjelfva förut genomabstraction blifvit utletade ur rättskällorna». Holmbergsons lagtolkningslära utkomåret efter Schrevelius’ i hans samlade skrifter, men är till innehållet årtionden äldre än Schrevelius’ framställning. Påståendet om ett hierarkiskt system av grunder för lagen visar dock, att Holmbergsons och Brings lagtolkningsläror hade en gemensamgrund. 607 Periodens enda fullständiga norska framställning av lagtolkningsläran finns i den unge Aschehougs »Indledning til den norske Retsvidenskab» (1845), medan andra arbeten innehåller mera strödda uttalanden omolika till lagtolkningen hörande problem. Stang behandlade dock i sin statsrätt år 1833 utförligt grundlagstolkningen i en paragraf (»Om vore Grundloves Fortolkning», s. 30-54), men detta avsnitt behandlade inte lagtolkningsproblematiken på en allmän nivå, utan författaren sade sig koncentrera sig på speciella frågor vid tolkningen av de norska grundlagarna.^" Stang framhöll dock i Orsteds anda Schrevelius I, s. 18 f. Schrevelius I, s. 22 f. Schrevelius I, s. 25 f. Se Holmbergsori II, s. 8. Stang, Fremstilling, s. 30. 608 61C 61 1
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=