329 gaard, men de krävde ingen stegrad försiktighet vid användandet av den utvidgande tolkningen.Redan Nehrman hade i stort sett på samma sätt definierat interprctatio restrictiva och extensiva, medan han hade ansett, att den tredje formen »neml. inteypretatio simplex behöfwa wi intet: Ty när orden och meningen äro lika tydeliga och klara, behöfwes ingen förklaring, vtan orda förståndet bör i acht tagas Skillnaden mellan utvidgande tolkning och analogi problematiserades inte; Norregaard betecknade »Lovens Analogie {analogiajuris)» somett hjälpmedel vid lagtolkningen, och Lind, somockså talade omanalogiajuris, använde termen »Analogiska eller Argumentativa Lagtolkningen» om den logiska tolkningen överhuvudtaget.Den logiska tolkningen var inte ’logisk’ i ordets egentliga bemärkelse, utan en verksamhet, som gick ut på att ta reda på lagens egentliga mening.Norregaard talade om grammatik, kritik, etymologi, historia och »Fornuft-La:ren» som viktiga hjälpmedel vid tolkningen, och den sistnämnda innehöll bl.a. utredandet av »Lovens Aarsager (rationes legum)», som han, liksom också senare Hurtigkarl, delade in i moraliska, politiska, historiska och legala.Enligt Calonius gav bl.a. lagarnas historia, insikt i statens förhållanden, en grundlig kunskap om naturrätten och en mångsidig erfarenhet om mänskliga förhållanden en god grund för lagtolkningen. Vad var då lagtolkningens ändamål? I Sverige var detta uttryckt i RB 1:11: domaren skulle »noga pröfva Lagens rätta mening och grund», och inte döma »efter egen godtycko». Redan Nehrman hade före antagandet av 1734 års lag betonat lagtolkarens beroende av lagen och lagstiftaren. Lagtolkaren hade »at upsöka Lagens rätta mening och ey hwad Lagstiftaren hade bordt eller kunnat säga», ty i sistnämnda fall överskred han »the råå och rör, som hans Ämbete föreskrefne äro, på samma sätt, som the Romerska PreCtores»; en domare, som sökte något annat än »Lagstifftarens rätta mening», försökte inte främja rättvisan.Enligt Calonius måste en domare alltid komma ihåg, att han var lagens tjänare och inte dess herre. Domaren fick därför inte anta, att lagen hade ett ändamål, som lagstiftaren inte ens hade tänkt på, och han fick inte heller ta ställning till lagens rättvisa, för lagarna tillät inte, att domarna skulle vara Lind, s. 115 ff.; Calonius, 111:6-8. Nehrman, s. 74. Jfr Tarnm, sompåstår, Lovkyndighed, s. 433, att indelningen i grammatisk och logisk samt den sistnämnda i deklarativ, utvidgande och inskränkande skulle ha införts först av Justus Henning Boehmer är 1745. 5'*- Norregaard, Natur-Retten, s. 378; Lind, s. 113 och 115. Om begreppet ’logisk tolkning’ i äldre tysk doktrin, se Ogorek, s. 102 ff. och sammanfattande s. 126. Nonegaard, Natur-Retten, s. 376 ff.; Hurtigkarl /, s. 49. Calonius, III: 16. 546 Nehrman, s. 73. Om den negativa uppfattningen av pretorn på 1700-talet, se Michalsen, Diskursen omden aktuahserte pretor, TIR 1997, s. 585-608; här: s. 589.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=