327 hade att kämpa mot regeln om kunglig ensamrätt till lagtolkning i DL 1-1-1, var det nödvändigt att ge även undersåtarna rätt till lagtolkning, då man annars krävde av dem, att de skulle »bruge Lovene uden Forstand og Eftertanke». Det var nämligen omöjligt att åstadkomma en så fullständig och entydig lagstiftning, »at den bogstavelige Forstand kunde varre nok for dem, der skulde adlyde Lovene». Trots Tengwalls tal om att lämna lagens tillämpning även åt domarens hjärta, tycks man åtminstone i svensk doktrin ha betraktat lagtolkningen som en teknisk färdighet, en kunskap, som krävde iakttagandet av vissa regler. Redan Nehrman talade om»i et rätt Lagwet grundade reglor, medelst deras tilhielp, Lagstifftarens mening skall sannolikt kunna vthletas», stommen i Linds framställning är arton »grundregler» för tolkningen, medan Calonius ställde upp fyra regler för den grammatiska tolkningen och refererade ytterligare nio särskilt viktiga regler vid den logiska tolkningen.Tengwall konstaterade om »Regula: interpretationes», att de var »wisse af förnuft och ärfarenhet hämtade och wedertagne satser, efter hwilka Domaren wid inhämtande af Lagens rätta Mening, sig kan betjena».^-’^ j Norregaards och Hurtigkarls mera kortfattade framställningar saknas däremot sådana egentliga regelsamlingar. Indelningen av lagtolkningen i autentisk {interpretatio authentica), usuell {usualis) och doktrinell (doctrinalis) var bekant även för de nordiska rättsvetenskapsmännen, och den förekommer redan i Nehrmans framställning.5^' Norregaard konstaterade, att den doktrinella tolkningen var den, »som eene og aleene fortiener den egentlige Navn af Förklaring».5^- Enligt Lind var den usuella tolkningen »vid Domstolarne vedertagna sätt, att förstå hvad till efterkommande af Lagens bud hörer ...», medan han i sitt arbete endast behandlade den doktrinella tolkningen, dvs. »den uttolkning, som tillhörer de lagkloke, och utövas vid Domstolarne». Den av övriga författare somoproblematisk betraktade indelningen i autentisk, usuell och doktrinell lagtolkning utsattes för skarp kritik av Calonius, somansåg, att en mera absurd indelning knappast kunde tänkas. En lagstiftare, som förklarade lagen, iakttog enligt Calonius uppenbarligen samma principer somdomaren, så att både lagstiftarens och domarens tolkningsammanföll med den doktrinella. Den usuella tolkningen skilde sig från den doktrinella endast därigenom, att den förra byggde på domstolarnas praxis och allmänt bruk, den senare på ratio legis, vilket gjorde, att indelningskriterierna inte var adekvata. Det var lämpligt att dela in lagtolkningen efter tolkningsmedlen i den grammatiska eller enkla, den rationella och den praktiska, medan tolkningen med hän528 Js/oyregaarci, Natur-Rctten, s. 372; Norregaard /, s. 38. 529 J\Jchrman, s. 72; Calonius, III:4 och 16. TcngH'all, s. 16. Nehrman, s. 7\. Norregaard, N.\tur-Rettcn, s. 373. Lind, s. 83 och 86. .S28 5.50
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=