326 fick man endast rätta lagens uttryck, medan ett rättande eller förbättrande av lagstiftarens tanke låg utanför tolkarens befogenheter.I ett sådant fall satte sig tolkaren över lagstiftaren, och det somhan då utövade var inte tolkning utan vidareutveckling av rätten. De romerska juristerna hade visserligen inte haft några betänkligheter i detta avseende, men detta berodde på, att de hade haft en helt annan ställning än senare tiders både rättsvetenskapsmän och domare. Man bör dock komma ihåg, att Savigny drog en skarp gräns mellan en utvidgande tolkning och en analogi. För Savigny var analogin inte i första hand en analogisk tillämpning av ett visst lagstadgande utan en rättsanalogi, sombyggde på begrepp såsom »die Vorausgesetzte innere Consequenz des Rechts», en konsekvens, sominte enbart var logisk, utan också tillika »eine organische, die aus der Gesamtanschauung der praktischen Natur der Rechtsverhältnisse und ihrer Urbilder hervorgeht», med andra ord »die organische Einheit des Rechts», »der innere Zusammenhang des Rechtssystems».^^*^ Vid denna verksamhet försvann den konkreta lagstiftaren och hans vilja i ett dimmigt töcken. 1.5.2. Lagtolkningen i äldre nordisk doktrin För att kunna klarlägga vad som var gammalt och vad som var nytt, är det såsom nämnts skäl att i korthet referera lagtolkningslärans huvudddrag i nordisk doktrin under 1700-talets sista och 1800-talets första decennier. Som källor har här valts Norregaards och Hurtigkarls systemoch den förstnämndes naturrättsframställning. Linds ovan nämnda hermeneutik, Tengwalls »Twistemålslagfarenheten» (1794) och Calonius’ otrycktaföreläsningar i civilrätt samt, för att visa kontinuiteten i lagtolkningsläran under en längre tidsperiod, Nehrmans lärobok i civilrätt (1729), som innehöll den första nordiska framställningen av läran under 1700-talet. Det är ett allmänt upprepat påstående, att lagtolkningen var en nödvändig följd av lagstiftarens mänskliga svagheter och lagstiftningens brister; med andra ord var det tydligen den outsagda förutsättningen, att endast bristfälliga, otydliga och dunkla lagar krävde tolkning.^-6 Man betonade också det omöjliga i att åstadkomma en fullständig lagstiftning. Det mänskliga livets mångfald ledde enligt Tengwall till, »at aldrig Lagar blifwa fulkomlige, at ganska mycket måste lämnas til Domarens förstånd och hjerta».527 Enligt Norregaard, som 5-- Savigny I, s. 233. Savigny I, s. 322 och 326. Savigny I, s. 292 ff. ^-5 Även Ogorek betonar (s. 150 ff.), att Savigny, liksom 1800-talets tyska lagtolkningsteoretiker i allmänhet, sökte en kompromiss mellan domarens lagbundenhet och rätt till en fri tolkning och utveckling av rätten. OmSavignys lagtolkningslära, se även Schröder, s. 22 ff. Nerregaard, Natur-Retten, s. 371 f.; Hurtigkarl I, s. 44; Nehrman, s. 70; Lind, s. 10; Tengvall, s. 16; Calonius, III; 3. Omsvensk 1700-talsdoktrin; se även Strömholm, s. 165 ff. 5-^ Tengvall, s. 16.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=