320 liga» stadganden. Omman saknade »en tydlig gällande lag», så var det visserligen fördelaktigt, »att mål af fullkomligt lika beskaffenhet af alla domstolar lika bedömmas», men av detta följde inte, »att domaren, af undfallenhet för en, såsom han erfarit, mera allmänt antagen mening, skall frångå sin egen öfvertygelse omhvad rättvisan kräfver». Endast i det fall, »att grunderne i gällande lag ej låta ... tillämpa sig utan en konstlad tolkningaf densamma», kunde domaren och var han också i själva verket skyldig att följa praxis, eftersom denna utgjorde »ett nödvändigt supplement» till lagstiftningen. Det kunde nämligen inte vara lagens mening, att »nya lagar skola af domaren sjelf tillskapas och sålunda formeras domslut, hvilka äro i rak strid mot inomlagskipningen allmänt vedertagna bruk». Ovanstående inställning till rättspraxis förblev ett undantag i svensk doktrin, och justitierådet Naumann hade mycket höga tankar om prejudikaten från både domstolarna och förvaltningsmyndigheterna: »De innehålla ofta, i sina motiver eller i bifogade reservationer, tankar lika gedigna och inomjurisprudencens särskilda grenar lika upplysande, som en rent vettenskaplig skrift; de utvisa den högre eller lägre ståndpunkt af kunskaper, erfarenhet och skarpsinne, på hvilken den makts funktionärer befinna sig, som dagligen djupt ingriper i privatlifvets många förhållanden, samt hvars fasthet och sjelfständighet, ej blott i yttre men äfven i intellektuellt och moraliskt afseende, utgör ett nödvändigt vilkor för hvarje stats trefnad och bestånd ...» 498 Naumann påpekade också, att prejudikaten blev »för embetsmannen, om ej alltid ett strängt rättesnöre, likväl ett ’memento’, då han sjelf har att behandla liknande fall»."*^^ I periodens knappa juridiska litteratur i Finland finns det förv^ånande nog två artiklar om rättspraxis’ betydelse. Palmén publicerade en kort uppsats »Om prejudikater och praxis vid domstolar» år 1855. Även i denna artikel var Palmén beroende av äldre doktrin; han kände dock till Schrevelius’ argument för en bundenhet vid prejudikat, vilka han förkastade.Enligt Palmén förbjöd redan 1734 års lag (RB 1:11, 7:1 och 24:3) domaren att använda prejudikat.50' Då man enligt Palmén trots lagens stadganden hade förfallit till en auktoritetstro och i synnerhet underdomare av lättja och för att undgå åtal för tjänstefel gärna letade efter prejudikat, varnade han för dessa, eftersominte ens överrätterna följde eller måste följa sina tidigare avgöranden. Praxis’ betydelse skilde sig ej från prejudikatens, eftersom det var svårt att få en uttömmande SvJFT 8 (1854), s. 16 ff. Naumann, NaumT 1 (1864), s. IV. Palmén, Lbl 1855, s. 110. Palmén, Lbl 1855, s. 109. 498 .soo 501
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=