317 fornyet Dreftelse at Sagen». Lasson krävde dock inte ett slaviskt följande av rättspraxis. Omman efter en ingående analys av rättspraxis »dog vedbliver sin derfra avvigende Anskuelse, vil man dog vel i det Mindste finde sig foranlediget til derfor at opstille en Argumentation, der maatte kunne yde Bidrag til en forandret Praxis»."^^* Lasson gjorde ingen skillnad mellan prejudikat och rättspraxis, utan han använde båda begreppen som synonymer. Brandts åsikter om prejudikatens betydelse i förordet till »Samling af marrkelige Hojesteretsdomme» (1855) var tydligt präglade av det faktum, att Hoyesteretts voteringar ännu vid denna tid var hemliga. I motsats till Lasson skilde Brandt mellan prejudikat och rättspraxis i allmänhet. Han ansåg, att de egentliga prejudikatens antal i rättsordningar med en utvecklad lagstiftning med nödvändighet måste vara ganska litet, medan rättspraxis i allmänhet bestod av »de vigtigere Anvendelser af Retssxtningerne, uden Forskjel, hvad enten derved vindes noget nyt Resultat, eller det alt Givne oplyses og anskueliggjeres»."*^- Ett ökat studium av »Lovkyndighedens praktiske Anvendelse» kunde t.o.m. bidra till att minska prejudikatens betydelse, då man ställde sig mera kritisk till frågan omvad somborde anses vara ett prejudikat. Brandt betonade, att endast själva Hoyesteretts dom, inte de hemliga domskälen, dvs. vad man trodde att de innehöll, kunde anses vara ett prejudikat. Begränsade man inte prejudikatbegreppet på detta sätt, så bortföll bl.a. alla argument för åsikten, att Hoyesterett, oberoende av den skiftande domarkåren, måste respektera sina egna prejudikat. Medan Brandt år 1855 i enlighet med äldre nordisk tradition varnade för en ensidig och alltför omfattande bundenhet vid prejudikat utan teoretiska insikter, var hans inställning till prejudikaten odelat positiv i provföreläsningen från år 1862. Rättspraxis utgjorde en viktig del av sedvanerätten, eftersomrättsskipningen var en del av juristkårens vetenskapliga verksamhet.Grunden för rättspraxis’ bindande kraft var densamma som för sedvanerätten i allmänhet, men vissa orsaker talade för prejudikatens ännu större betydelse, så att de på »Domstolenes Pra^judikater byggede Retsregler antager ... en egen Karakter, der kommer Love temmelig nxr». Domstolarnas makt att driva igenom sina åsikter i förening med sannolikheten, att de i fortsättningen skulle döma på samma sätt, ledde till att medborgarna rättade sina handlingar efter domstolarnas utslag. Domarens bundenhet av sina egna prejudikat förklarades med att de inte vilade på hans persons utan på hans ämbetes auktoritet. År 1863, samma år som Hoyesteretts domskäl blev offentliga, publicerade hoyesterettsadvokat J. P. Andresen ett kraftigt försvar för domstolarnas självLasson, Proces II, Suppl., s. V. Brandt, Samling, s. V. Brandt, Samling, s. X t. Brandt, UIL II (1862), s. 124. Brandt, UIL II (1862), s. 124 f. 485 481 482 484 485
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=