15 sorer såväl i Uppsala som i Lund var fyra.'- År 1866 inrättades i Uppsala en femte professur.'-'' I båda fakulteterna fanns det dessutomtvå adjunkter.'"* I Åbo hade lärarkåren ökats från en till fyra (två professorer och två adjunkter) redan år 1811. Efter flyttningen till Helsingfors fick universitetet år 1828 nya statuter, genomvilka de juridiska professurerna ökade till tre. Fakultetens lärarkår minskade dock från fem till tre på 1850-talet, då i enlighet med 1852 års statuter alla adjunkturer indrogs. Den juridiska fakulteten fick en viss ersättning för förlusten år 1857, då man grundade en fjärde professur. De juridiska fakulteternas verksamhet tycks åtminstone i Sverige fortfarande ha blivit lidande av professorernas dåliga löner. Enligt Olivecrona räckte professorslönen i slutet av 1850-talet (4.500 riksdaler i året) inte till för att täcka levnadskostnaderna för en man med familj och ännu mindre för anskaffandet av nödig litteratur och forskningsresor. Olivecrona nämnde somen drastisk jämförelse »det årliga underhåll (6,000 Rdr), somcreditorer anslagit åt nyligen bankrutterade grosshandlare i Stockholm, såsomdet minsta, hvaraf sådane gäldenärer med familj skulle kunna lefva».'^ Också i Norge var avlöningen för yngre lärare åtminstone ännu på 1830-talet otillfredsställande: Frederik Stang anhöll år 1834 om tillstånd för att avlägga prov för advokater vid Hoyesterett med motiveringen, att han inte kunde livnära sig och sin familj på lektorslönen. 17 I början av 1800-talet började man fästa allt större uppmärksamhet vid tillsättningsförfarandet och de sökandes kompetens. Under 1700-talet tycks de sökandes allmänbildning och ämbetsmeritcr ha varit mycket viktigare än en direkt vetenskaplig kompetens, och åtminstone i frihetstidens Sverige-Finland var mäktiga gynnare och direkta mutor ofta de avgörande faktorerna."* I 1828 års statuter för Helsingfors universitet försökte man därför strikt normera kompetenskraven för att möjliggöra en objektiv jämförelse mellan de sökande. För en professur eller adjunktur krävdes av sökanden licentiatexamen och godkänd doktorsavhandling i ifrågavarande fakultet samt, byggande på det gamla, ofta formella kravet på en provföreläsning, dessutom en särskild professors- eller adjunktavhandling. Den som ville bli docent skulle skriva en docentavhandling. Bestämmelsernas svaghet anses ha legat däri, att man helt negligerade den sökandes tidigare vetenskapliga produktion och endast fäste uppmärksamhet vid tjänsteavhandlingen.'** ■2 Sundcll, s. 25 tf. Sundcll, s. 33. Sundcll, s. 27 tich 29. Heikcl, s. 471 och 498; Autio, s. 300. Olivecrotm, Undcrvi.smngen, s. 36. Auhert, UfL X (1870), s. 126. Antio, s. 30 fl Autio, s. 33 f. och s. 37 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=