310 riska skolans doktrin i hans framställning. Hänvisningen till lagstiftarens tysta samtycke kan också ses som en följd av Palméns beroende av en äldre doktrin. Den historiska skolans syn på sedvanerätten, sådan somden framställdes bl.a. i första bandet av Savignys »System», vann med någon försening insteg i nordisk doktrin från och med 1840-talet: först i Sverige och i Norge, därefter i Danmark, men i Finland först på 1880-talet.Ehuru Puchta kan betecknas somupphovsmannen till den historiska skolans doktrin omsedvanerätten, var han även i detta fall för extrem för att kunna accepteras i den nordiska rättsvetenskapen. Savignys framställning var däremot tillräckligt inbäddad i reservationer och dunkla vändningar för att också kunna vinna genklang i nordisk doktrin. Redan från och med Bring och 0rsted betonade man betydelsen av att sedvanan utövades ex opinione necessitatis. Trots att man utan utförligare kritik godtog den tyska doktrinen, stötte dock föreställningen omövertygelsen som enda grund för sedvanerättens giltighet på motstånd; endast den föga djupsinnige Schrevelius var beredd att godta denna idé utan reservationer. Även i detta fall hade man hjälp av Savignys framställning, i vilken även vanans betydelse framhävdes. Aschehoug, Brandt och Scheel ansåg övertvgelsen utgöra den egentliga grunden för sedvanerättens förpliktande kraft. Det äldre kravet på lagstiftarens samtycke förkastades i och med receptionen av den historiska skolans lära; Brandt och Bornemann var dock beredda att ge detta krav ett värde somförklaringsgrund i vissa fall. Sedvanerättens uppvärdering ledde till att den inte längre betraktades som ett faktum, som måste bevisas inför domstol. Receptionen av den tyska sedvanerättsläran hindrade inte, att författarna var medvetna om att sedvanerättens betydelse i Norden inte var densamma som i Tyskland. Ingen författare efter Larsen var beredd att överhuvudtaget tala om inskränkningar i lagstiftarens verksamhet, endast Bornemann framhävde dock lagstiftarens möjlighet att agera självständigt för att uppnå vissa mål. Trots den positiva grundinställningen till sedvanerätten kunde man inte dölja, att sedvanerättens betydelse höll på att minska, och Brandt försökte rädda sedvanerättens ställning genomatt låta den omfatta även rättspraxis och doktrin. Endast i äldre svensk och norsk doktrin var man beredd att acceptera, att äldre även tvingande lag kunde upphävas genom en senare sedvana. En del författare (Scheel, Brandt) försökte med hjälp av olika konstruktioner påvisa, att en vana mot tvingande lag inte kunde betecknas som sedvanerätt, utan utgjorde ett missbruk, varvid man kunde rädda utgångspunkten, enligt vilken lag och sedvana var likvärdiga rättskällor. Utvecklingen i Danmark visar, att receptionen av den historiska skolans ^^53 Se även Björne, s. 81 tf.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=