309 med logisk nödvändighet, att en sedvana aldrig kunde åsidosätta en tvingande lag eller, kuriöst nog, en tvingande sedvanerättslig regel; ett åsidosättande av en absolut regel i lag eller sedvanerätt framstod alltid somen orättd'*^ Det bör betonas, att Brandts uppvärdering av sedvanerätten främst tycks gälla rättspraxis och doktrinen, som han ju betraktade somdelar av sedvanerätten. Ehuru en sedvanerätt i strid med tvingande lag egentligen var en omöjlighet, godtog Brandt en lag upphävande sedvana »isa:r i specielle, mindre indgribende Tilfxlde»; detta gällde t.ex. många äldre politirättsliga bestämmelser. Förvånande nog ansåg Brandt, att man i detta fall »maaske» kunde åberopa doktrinen om lagstiftarens stillatigande samtycke: lagstiftaren godtog sedvanan och då han insåg, att lagstadgandet i praktiken hade förlorat sin betydelse, ansåg han det inte nödvändigt att uttryckligen upphäva det.'*-'’® Även då det gällde kravet på bevis för förekomsten av en sedvanerättslig regel, var Brandt talesman för en ny synpunkt. Det följde av sedvanerättens egenskap av »sand og virkelig Retskilde» att den, som åberopade den, inte behövde bevisa den. Domaren var vid straffansvar skyldig att känna till allmän sedvanerätt »og den, der skylder Videnskaben og Retsbrugen sin Oprindelse ...». Han var dock inte skyldig att känna till lokal eller partikulär sedvanerätt, lika litet somfrämmande lagar.Också i detta fall slutade det radikalt nya utgångsläget i en kompromiss, som inte skilde sig från t.ex. Orsteds uppfattning om behovet av bevisföring. Brandt ville i sin provföreläsning framlägga den historiska skolans syn på sedvanerätten, men hänsynen till norska förhållanden ledde dock ofta till att han kom med reservationer, så att slutresultatet närmast motsvarade den i dansk doktrin tidigare framförda läran. 449 I finländsk doktrin är ännu Palmens handbok från år 1859 beroende av äldre uppfattningar omsedvanerätten. Varje rättsnormborde i ett ordnat samhälle i princip vara uttryckligen fastställd och offentligen kungjord av lagstiftaren: »Men likväl förekommer ock en annan metod för rättsbildning, då det rätta, utan någon särskild lagstiftningsåtgärd, utvecklar sig i folkets inre lif till ett vist handlingssätt, somsmåningomöfvergår till sedvana och dymedelst upphöjes till en regel eller norm, hvars giltighet genom fortfarande efterlefnad och lagstiftande maktens tysta samtycke erkännes.»■^-‘’- Trots att Palmen samtidigt betonade, att sedvanerätten hade stor betydelse på grund av sin »inre förnuftsenlighet» och därför, att »all lag i sin begynnelse framgått ur secivanor», är det svårt att överhuvudtaget finna spår av den histoBrandt, UfL II (1862), s. 129. Se Brandt, UfL II (1862), s. 123 och 127. Brandt, UfL II (1862), s. 130. Brandt, UfL II (1862), s. 131. Palrncn, s. 13. 448 450
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=