308 nytt element, överhetens befallningar. »Dette nye Element vil fra ferst af alene slutte sig supplerende til den s^edvansm^ssige Ret; men efterhaanden vil den optage denne i sig I provföreläsningen betonade Brandt den historiska skolans banbrytande roll: Det var först Hugo och Savigny och i synnerhet Puchta somhade påvisat det orimliga i föreställningarna om lagstiftarens stillatigande samtycke eller den yttre vanan som grund för sedvanerättens giltighet och som ställt upp en riktig lära. Enligt Brandt hade också 0rsted i stort sett anslutit sig till denna lära, »men man marrker dog, at han paa en Maade modstra:bende er gaaet ind paa den Opfatning, at der kan gives virkelige Retskilder udenfor eller maaske endog i Strid med den skrevne Lov».-^"*^ Brandt accepterade åtminstone delvis den lära om grunden för sedvanerättens giltighet, somden historiska skolan utvecklade först efter det att 0rsteds »Haandbog» hade utkommit. Det var helt felaktigt att föreställa sig, att rätt kunde uppstå på grund av ursprungligen helt slumpmässiga lösningar på rättsliga problem, med undantag av att en allmän övertygelse inte lätt var tänkbar, då det gällde »numeriske eller kvantitative Bestemmelser, formelle Sporgsmaal o. desk; hvor det ... mere kommer an paa at have en bestemt Regel, end hvilken denne Regel er». Brandt betonade dock, att rättens kärna växte fram med organisk nödvändighet ur folkets eget medvetande. Trots att Brandts uttalanden endast innehöll nyansskillnader i förhållande till Savignys text, försökte han senare i sitt föredrag framhäva sin självständighet.'^'*^ Brandt påstod nu, att själva utövandet genom exemplets makt hade en viktig roll vid uppkomsten av sedvanerätten.'^'^^ Man måste dock akta sig för att, såsom Beseler, anta, att sedvanerätten uteslutande hade sin grund i sedvanan själv i stället för i den allmänna övertygelsen. A andra sidan kunde man inte förneka, att det var uttryck för en stor ensidighet, när Puchta och delvis också Savigny frånkände vanan all andel i sedvanerättens uppkomst och endast ansåg den vara ett bevis på dess existens, eftersomutövandet gav övertygelsen en större stadga. Enligt Brandt innehöll det tidigare ställda kravet på att sedvanerätten inte fick strida mot lag ett förnekande av sedvanerättens verkan som rätt: äldre rätt upphävdes av yngre, också då det gällde lag och sedvana. Denna enkla av Puchta förfäktade regel urholkades dock i Brandts framställning genom en blandning av teoretiska argument och empiriska påståenden. Då utgångspunkten var, att sedvanerätten grundade sig på en rättslig övertygelse, följde härav Brandt, Grundrids, s. 2. Brandt, UfL II (1862), s. 126. Brandt, UfL II (1862), s. 122. ■*“*5 Se även Michalsen, s. 73. •»‘»6 Brandt, UfL II (1862), s. 128. •*47 Brandt, UfL II (1862), s. 128. 447 444
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=