307 vore Systcmatikere» från den romerska rätten hämtade betingelserna för sedvanerättens kraft: dels övertygelsen omdess förpliktande kraft, men dels också kravet på viss ålder m.m., då detta kunde leda till bevissvårigheter. Enligt Hjelmfick en sedvana varken strida mot lag eller »Tingens Natur». Såsom Michalsen i sina nyare undersökningar har påvisat, syns den historiska skolans inflytande redan i Aschehougs sedvanerättslära i »Indledning» år Aschehoug gick ut från, att sedvanerätten hade »sin Hjemmel i Folkets egen Retsbevidsthed», och att den tanke var »mindre rigtig», som ansåg att sedvanerättens ursprung var en till en början likgiltigvana: »S^cdvanen er altsaa et Kjendetegn paa en Retsregel, ikke dens Aarsag ...».“^^^ I likhet med Savigny ansåg Aschehoug dock, att vissa sedvanerättsregler inte baserade sig på någon övertygelse, utan vilade på »reen Vilkaarlighed», t.ex. »visse Terminer, visse Procent Rentes Erlxggelse i enkelte Forholde».'*^^ Aschehoug tycks dock inte ha accepterat sedvanerättsregler, som inte hade kommit till uttryck i en långvarig och likformig yttre vana. Aschehougs viktigaste självständiga bidrag till läran om sedvanerätten var hans framställning av sedvanerättens förmåga att upphäva skriven lag. Medan hans framställning av sedvanerättens grund byggde på den historiska skolans teoretiska syn, var hans inställning till sedvanerättens förmåga att upphäva skriven lag rent ’historisk’ och motsvarade närmast det tidiga 1900-talets deskriptiva framställningar i nordisk doktrin.“^39 Aschehoug gjorde visserligen ett halvhjärtat försök att teoretiskt motivera tillåtligheten av desuetudo med påståendet, att lagen var »i Grunden kun et Supplement» till sedvanerätten, som var den ursprungliga och äldsta rätten.Han tvivlade dock själv på detta argument och konstaterade, att desuetudo var ett faktum: Sedvanerättens förmåga »at kunne ha:ve virkelige skrevne Lovbud» var »et Sporgsmaal, somefter streng Theori absolut bor besvares benargtende, men somdet ikke staaer til at n^egte i enkelte Tilfa:lde af Praxis at va^re lost anderledes».'*'^' Den utförligaste framställningen av den historiska skolans sedvanerättslära tillsammans med ett försök att anpassa den till norska förhållanden hittar man först i Brandts provföreläsnmg »Omden Plads, som den sardvansmasssige Ret hos os indtager» från år 1862. Brandt hade dock redan år 1853 framfört tankar, som åtminstone var överensstämmande med den historiska skolans. All rätt hade ursprungligen varit sedvanerätt, men så småningomhade det uppstått ett 434 438 Hjelm/, s. 74 f. Se även Michalsen, Rettsvitenskap, III. 3.3.1. Se Michalsen, Rettsvitenskap, III. 3.4.2. Aschehoug, s. 334 f. Aschehoug, s. 336. Aschehoug, s. 344 It. Se Björne, sammanlattande s. 110. Aschehoug, s. 235. Se även Michalsen, Rettsvitenskap, III. 3.4.2. Aschehoug, s. 344. 440 21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=