305 En sedvanerättslig regel kunde inte upphäva eller förändra tvingande lag eller i enstaka tillfällen ha en verkan mot den. Omen sådan sedvana uppstod, var den ett missbruk, som inte hade någon giltighet. Scheel konstaterade uttryckligen, att detta även gällde desuetudo. En gammal lag kunde lämnas oanvänd under en längre tid, men så länge den inte var upphävd genom ny lagstiftning, var den giltig. En sedvanerättslig regel kunde däremot uppstå vid sidan av ett dispositivt lagstadgande på samma sätt, som ett sådant stadgandes tillämpning kunde åsidosättas genomparternas överenskommelse."^^' Scheel behandlade slutligen frågan om, huruvida man måste bevisa sedvanerättens existens. Han underströk, att sedvanerätten måste betraktas som rättsregler och inte som fakta i målet. Trots huvudprincipen, att domaren måste känna till rättsreglerna, kunde det vara nödvändigt att framlägga bevis på sedvanerättens existens på samma sätt, somdet ofta var nödvändigt att klarlägga innehållet i främmande lagar, somdomaren inte heller alltid kände till. Beträffande allmänna sedvanor måste man dock kunna förutsätta, att domaren inte var mera okunnig omdessa än andra medborgare.‘'^2 I Sverige representerade Holmbergson en i alla avseenden äldre doktrin, medan redan Bring företrädde en modernare inställning. Förutomde traditionella kraven på lång tid m.m. krävde Bring också, att sedvanan »måste hafwa blifwit iaktagen i den mening, att det måste så wara (actus opinione juris susceptae)». Lagstiftarens samtycke nämndes inte, utan Bring ansåg sedvanerätten grunda sig omedelbart på folkets vilia."*-^ Lagen kunde upphävas genom en nyare sedvana.Holmbergson däremot påstod, att landsseden »blir gällande medelst en sådan actus, hvarigenom man kan sluta till Lagstiftarens tysta bifall». Om det antogs, att sedvanan ej vore av landets representanter godkänd, skulle detta dock ej hindra dess godkännande. Landssedens existens måste bevisas av den, somåberopade den. Gamla lagar kunde genomsedvanor upphävas därigenom, att de ej hade iakttagits på långa tider.'^^s Filosofen Boströmansåg ännu år 1859, att ius non scriptumockså var »erkända eller förmodade uttryck af lagstiftarens vilja». Med Schrevelius vann den historiska skolans sedvanerättslära insteg i Sverige och i själva verket i hela Norden (1844). Som vanligt innehåller avsnittet om sedvanerätten som enda litteraturhänvisning en föråldrad dissertation av Colling, men i verkligheten följde Schrevelius Savigny. Lag var det, som var ‘*2' Scheel I, s. 172 ff. Scheel I, s. 176 ff. Bring, s. 16. Bring, Swar, s. 13. ■*25 Holmbergson II, s. 4 f. Även Lindbladansåg, s. 55, att landsseder måste bevisas av den part, somåberopade dem. ■*26 Boström, s. 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=