303 Kolderup-Rosenvinges rättsencyklopedi var det första efter det danska enväldets fall utkomna arbete, som behandlade sedvanerätten, och även det första verk, i vilket det hänvisades till Savignys »System» och Puchtas »Gewohnheitsrecht» i samband med denna fråga.Kolderup-Rosenvinge talade emellertid endast om sedvanerättens betydelse som ursprunget till all positiv rätt, och han ansåg, att sedvanerätten utgjorde en väsentlig beståndsdel av den positiva rätten. Sedvanerätten var dock beroende av hur snäva gränser lagstiftaren satt för den.'^^^ Bornemanns rättskällelära tyder snarare på hegelianskt inflytande än på ett beroende av den historiska skolan, som Bornemann i allmänhet förhöll sig kallsinnig till."^’° Bornemann ansåg, att sedvanerätten var en självständig rättskälla och att den inte var beroende av lagstiftarens uttryckliga eller stillatigande samtycke. Det faktumatt sedvanerätten var äldre än lagstiftningen räckte dock inte som bevis för tesen, att sedvanerätten var en självständig rättskälla. Då många individer accepterade en rättssedvana bevisade detta, att den var erkänd av samhället. Det var allmänviljan som var grunden för sedvanerätten, och denna allmänvilja var inte någon auktoritet för individen, förrän den hade manifesterat sig i en vana. Omsedvanerättens förhållande till skriven lag konstaterade Bornemann, att man i samhällen, där en lagstiftande makt bildats, måste erkänna, att det låg en viss sanning i det gamla kravet på lagstiftarens uttryckliga eller stillatigande samtycke; »kun at Sagen ikke maa opfattes, som om Lovgiveren giver S^dvanen en forbindende Kraft, som egentlig ikke tilkommer den efter sin Natur, men at han undlader at indskrsenke eller ophaeve dens Gyldighed». Det stod utom allt tvivel, att lagstiftaren kunde upphäva tidigare sedvanor eller frånkänna nya sedvanor all giltighet. Redan förekomsten av en lagstiftning inskränkte sedvanerätten. Åsidosättandet av dispositiva lagstadganden stred dock inte mot den lagstiftande maktens auktoritet.'^^^ Bornemanns sedvanerättslära, som skrivits åren 1849-1850,"*!^ skiljer sig alltså markant från övriga danska framställningar. Bornemann förnekade visserligen inte sedvanerättens betydelse, men han var inte beredd att acceptera den historiska skolans syn på sedvanerätten som grunden till all positiv rätt. Sedvanerätten hade visserligen den fördelen jämfört med lagstiftningen, att den inte från första början kunde strida mot den allmänna rättsövertygelsen, vilket kunde vara fallet med en ny lag, men lagstiftningen hade också många fördelar. Den stöddes av vetenskapen, den vilade på en mera omfattande överblick över 411 Kolderup-Rosenvinge, s. 37 not 1. Kolderup-Rosenvinge, s. 37 f. Se Dahl, s. 197; Björne, Nordische, s. 69. Bornemann I, s. 43 ff. Bornemann I, s. 46 f. Se Bornemann I, s. IX. 408 409 410
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=