302 intetgörelse av dess fria livd°- Hänvisningen till sedvanorna som ett värn mot domargodtycke var det främsta originella argumentet i Schlegels framställning. Kall däremot ansåg, att sedvanans giltighet inte krävde vare sig ett uttryckligt eller stillatigande samtycke av lagstiftaren. Larsen kände i sina föreläsningar över privaträttens allmänna del (18371838) ännu inte till Puchtas verk om sedvanerätten. Larsens avsnitt om sedvanerätten baserade sig i sin helhet på 0rsted.‘^°‘^ Enligt Larsen uppstod övertygelsen först genom vanan, och dess föremål var sedvanans förbindande kraft. Han ansåg sedvanornas rättsliga nödvändighet utgöra grunden för deras förbindande kraft. I många fall tjänade sedvanan liksomdispositiva lagregler till att framkalla ett förmodande om vad parterna avsett; i dessa fall kunde den främsta rättsgrunden till sedvanans förbindande kraft sökas i parternas samtycke.'^^^ Även enligt Larsen fick sedvanan inte strida mot skriven lag. Detta gällde i synnerhet tvingande stadganden, även om det fanns tillfällen, då dessa i verkligheten hamnat ur bruk, medan dispositiva lagstadganden kunde åsidosättas genomlokala sedvanor.Sedvanan måste i allmänhet bevisas av den part, som åberopade den. Då domstolens medlemmar kände till en åberopad allmän sedvana, kunde de använda sin kännedom vid avgörandet av målet. Sedvanerättens ställning i dansk rättskällelära förändrades från och med 0rsted utan yttre anledning, dvs. utan förändring i det danska enväldets statsskick. Sedvanerätten behandlades nu historiskt och man betonade, att all rätt ursprungligen var sedvanerätt; detta behöver dock inte i och för sig vara ett bevis på den historiska skolans inflytande, eftersomredan Kofod Ancher hade påstått detta, och denna tanke var allmängods i svensk-finsk doktrin på 1700talet (del I, s. 279). På grund av enväldets statsskick argumenterade författarna utförligt för åsikten, att sedvanerätten ingalunda stred mot kungens lagstiftningsmakt. Endast Schlegel var beredd att godta doktrinen omregentens stillatigande samtycke, medan sedvanerättens faktiska existens i sista hand tycks ha varit ett tillräckligt argument för 0rsted och Larsen. Larsen verkar delvis ha återgått till det gamla kravet, att förekomsten av en sedvana måste bevisas, men å andra sidan var han den ende som godkände, att sedvanor kunde gälla även mot dispositiva lagstadganden. De nya ställningstagandena torde endast kunna förklaras med ett inflytande från tysk rättsvetenskap, trots att den historiska skolans lära i dess extrema formtydligen ännu inte var bekant. 403 Schlegel, s. 29 f. Kall, s. 41 ff. Larsen II, 1, s. 60 f. Larsen II, 1, s. 57 och 60. Larsen II, 1, s. 61 f. Larsen II, 1, s. 62 f. 405 406
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=