299 till distinctionernas finhet och materialiernas rikhaltighet kan i vissa ämnen anses oöfverträffadt såsomexempelvis i jus obligationum.» Författaren talade också på ett mera allmänt plan omrättens två element: det allmänna eller abstrakta och det individuella eller nationella.^^^ Olivecrona uttryckte samma tanke, då han ansåg den romerska rätten vara en nödvändig »allmän grundläggning» för alla juridiska studier, liksom klassiska språk krävdes för all humanistisk bildning.384 Av kritikerna av romersk rätt och i synnerhet av den tyska forskningen i detta ämne kan naturligtvis återigen främst nämnas Schweigaard. Kritiken är dock i detta fall påfallande återhållsam. Somförebild var den romerska rätten i alla fall bättre än naturrätten, och bristerna berodde närmast på tyskarnas forskningsmetod. Aubert har jämfört Schweigaards program: »Skal Studiet blive frugtbart, saa maa det trzenge igjennemtil et Standpunkt, der er over Loven selv ...» med Jherings långt senare utrop: »durch das römische Recht, iiber das römische Recht hinaus».^®^ Likhetstecknet är dock tvivelaktigt, då Schweigaard fortsatte: »... ikke for ved en selvraadig Behandling at forvanske dens Bud, men for at opfatte den i sin hele Relativitet», och han hade börjat med att kritisera den tyska rättsvetenskapen för att den tog de romerska rättsreglerna till utgångspunkt, »og ved en Selvskuffelse tillägger demen ubetinget Almeengyldighed».^^^ Schweigaard medgav dock stora framsteg i forskningen sedan Haubold och Hugo.^^^ Han blev också senare mera positivt inställd till den (tysk) romerska rätten och skall särskilt ha uppskattat Savignys »System». Aven på 1860-talet förnekade man den romerska rättens övernationella betydelse. I Danmark krävde både Schjorring och Carl Scharling minskad undervisning i romersk rätt till förmån för dansk rättshistoria.^^^ I Sverige konstaterade Nordling, att den romerska rätten saknade den konsekvens och frihet från formalism, som skulle behövas för att dess bestämmelser skulle kunna gälla som allmängiltiga rättsregler.Med den konstruktiva riktningens seger fick den romerska rätten igen ökat värde i slutet av 1800-talet (se del III). 388 1.4.5. Sedvanerätten I detta avsnitt behandlas föreställningarna omsedvanerätten i nordisk doktrin främst i den mån, som de utgör ett exempel på den historiska skolans inflytande. Även 0rsteds lära omsedvanerätten är viktig, eftersomden vid sidan av Delidén, SvJFT 2 (1851), s. 4 och 9 f. Olivecrona, Undervisningen, s. 28. Se även Sandström, s. 233 f. Aubert, Schweigaard, s. LXXXVI. Schweigaard, JT 23 (1834), s. 298 f. Schweigaard, JT 23 (1834), s. 296. Aubert, Schweigaard, s. LXXXVII. Schjorring, TfRva:sen 1863, s. 80 f.; Scharling, TfRva:sen 1866, s. 231 ff. Nordling, NaumT 4 (1867), s. 706 f. 383 384 385 386 387 388 389 390
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=