13 deras möjligheter till internationella kontakter. Också i detta avseende utgör perioden 1815-1870 en brytningstid. I periodens början var fotvandring eller hästskjuts längs usla vägar, som ofta inte var mera än hjulspår, eller transport med långsamma och osäkra segelfartyg det enda sättet att förflytta sig. Regelbundna ångbåtsrutter togs dock i bruk redan år 1819 mellan Köpenhamn och Kiel, 1824 mellan Ystad och Stralsund, 1834 mellan Korsor på Själland och Nyborg på Fyn, 1838 mellan Köpenhamn och Kristiania och 1836 mellan Åbo och Stockholm. Även järnvägsbyggandet tog så småningom fart, den första järnvägen öppnades år 1847 i Danmark (Köpenhamn-Roskilde), 1854 i Norge (Kristiania-Eidsvoll), 1856 i Sverige (Orebro-Ervalla) och slutligen 1862 i Finland (Helsingfors—Tavastehus). Järnvägsnätet utvecklades i synnerhet på 1860talet: järnvägsnätet ökade i Norge från 270 till 549 kilometer åren 1865-1875 och var i Danmark år 1870 680 kmlångt. I Sverige var såväl den västra (Stockholm-Göteborg) somden södra stambanan (Stockholm—Malmö) färdiga i mitten av 1860-talet och både Uppsala och Lund förbundna med rikets järnvägsnät. Postgången effektiviserades och taxorna förenhctligades genominförandet av frimärken på 1850-talet. Det allt starkare tyska inflytandet och de nordiska rättsvetenskapsmännens ökade internationella inriktning mot slutet av 1800talet kunde ses som en direkt följd av den tekniska utvecklingen. Man bör dock inte överdriva kommunikationernas betydelse, eftersomintresset för Tyskland blev större redan från och med 1820-talet: J. O. Hansen och P. G. Bang gjorde studieresor dit och Anton Martin Schweigaard lät sig inte hindras från att anträda sin bekanta utlandsresa av att årets sista ångbåtstur redan hade avgått.^’ Den ökade mobiliteten ledde också till nordiska kontakter. På vägen till Tyskland bekantade sig Schweigaard med den gamle Holmbergson, och personliga kontakter med A. Fr. Krieger och Hother Hage i Danmark samt Per Erik Bergfalk i Sverige fick T. H. Aschehoug att gå över till skandinavismen och nationalliberalismen.^ 2. De juridiska fakulteterna 2.1. Tjänster och undervisning Antalet universitet och därmed juridiska fakulteter förblev oförändrat under perioden: två i Sverige och ett i Danmark, Norge och Finland. Den största yttre förändringen var, att den år 1640 grundade Åbo Akademi år 1828 flyttades till Helsingfors och fick namnet Det Kejserliga Alexanders Universitetet. Helsingfors hade blivit storfurstendömets huvudstad redan år 1812, och Äbo Se Dahl, s. 171 f.; Aubert, UtL X (1870), s. 187. ^ Schn'cigaard, Barndom, s. 115; Anne-Lisc Scip, s. 22 f. och 26 f. OmKriegers och Aschehougs intresse för nordiskt samarbete, se även Henrik Tamm, s. 21 f. och 28 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=