290 Med någon möda kan man också spåra upp åtminstone delvis positiva uttalanden omnaturrätten i den juridiska litteraturen framtill 1840-talet, även i andra än de arbeten, som var läroböcker i naturrätt (se ovan II 1.3.)- I den äldre svenska litteraturen (Bring, Holmbergson) förekommer ännu 1700talets naturrättsbegrepp (se ovan, 1.4.2.2.). Delidén ansåg år 1829, att vetenskapen fordrade »en på sundt uppfattade naturrättsliga förnuftsgrunder stödd Lagstiftning».I Norge byggde Steenbuchs »Bemarrkninger over Norges Grundlov» (1815) på idén om människans naturliga rättigheter och statens uppkomst genom samhällsfördraget, »Selskabspagten», och även Hans Moller betraktade i sin lilla skrift omdueller (1819) teorin omdet ursprungliga samhällsfördraget som en oomstridd doktrin.I Danmark bestod Lassens juridiska lagtolkning (se nedan 1.5.3.) i en jämförelse mellan de positiva lagarna och naturrätten, »den almindelige Ret», vars existens var ett obestridbart faktum.Paulsen hade inga tvivel om naturrättens betydelse somrättskälla. Tvärtomvar den särskilt viktig i de nordiska länderna, då den positiva rätten inte var så omfattande här somi Tyskland, där den romerska rätten hade omedelbar eller medelbar giltighet. I Norden måste man därför ofta ty sig till naturrättsliga regler, i synnerhet allmänna rättsbegrepp, varför naturrätten också ofta kallades allmän rättslära.^-^ En mycket sen representant för ett naturrättsligt tänkande var Bretton, somännu år 1844 argumenterade för statens skyldighet till fattigvård med hjälp av naturtillståndet och samhällsfördraget. Han medgav, att samhällsfördraget var en fiktion, som dock behövdes för att »Statssamfundet» skulle kunna »forme og udvikle sig fornuftma^ssigt og til Menneskenes aandelige og materielle Velv^eren». Även i Finland kunde man hänvisa till naturrätten ännu på 1840-talet: Nordströmpåstod i sina föreläsningar i statsrätt, att privaträttens grund var naturrätten, »såsom varande sammanfattningen av förnuftets sedliga bud».331 Uttalandena mot all naturrätt var dock betydligt vanligare. Ännu i supplementet till Norregaard ansåg 0rsted med hänvisning till DL:s ofullständighet och kasuistiska framställningssätt naturrätten vara utomordentligt viktig för en dansk jurist.332 I »Haandbog» frågade han sig dock, om man överhuvudtaget kunde tala om en naturrätt i form av en »Retsmetaphysik, der, ved Begreber a priori, skulde ordne det hele Retsforhold efter en enkelt Grundssetning» och påpekade, att de naturrättslärda var oeniga på nästan alla Delidén, Anmärkningar, s. 1. Steenbuch, s. VIII och X; Moller, Dueller, s. 4 f. Lassen, NjA 16 (1816), s. 99 f. och 105. Paulsen III, s. 118 f. Bretton I, s. 7 f. 331 Wrer/e, JFT 1930, s. 310. 0rstedI, s. 95. 330 328 329
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=