289 vinge, som inte ansåg doktrinen vara en rättskälla. Enligt honom kunde rättsvetenskapen bli en rättskälla endast genomatt uppgå i sedvanerätten eller rättspraxis.^-’ Åtminstone praxis och rättsvetenskap framstod somsubsidiära rättskällor, och i dansk doktrin kan man t.o.m. skönja en rangordning bland dessa hjälpkällor: praxis hade i allmänhet en större vikt än rättsvetenskapen. Aschehoug var i detta avseende ett undantag, då han ansåg sedvanerätten, rättspraxis och doktrinen vara delar av den oskrivna rätten, som t.o.m. kunde vara viktigare än själva lagen, men därtill talade han om »Hjelpemidler» och även »Hjelpekilder» till lagtolkningen (se 1.5.4.).^23 Trots alla variationer är det inte obefogat att tala om en ganska enhetlig nordisk rättskällelära, som delvis följde den historiska skolans teser. Rättskälleläran undergick en åtminstone terminologisk förändring under förra delen av 1800-talet, då den traditionella indelningen av rättsnormerna i naturliga och positiva lagar så småningomförsvann. Vid denna tid började man mera intressera sig för den positiva rättens olika former; utgångspunkten var dock den traditionella indelningen i ius scripturn och ius non scripturn. 1.4.3. ius natuTcc, ius gentium, allmän rättslära Under den tid, då den naturrättsliga argumentationen var förhärskande, var det alltid möjligt att använda utländsk rätt under naturrättens täckmantel och på detta sätt erhålla den nödvändiga motiveringen för en reception av utländsk rätt. Naturrätten, ius natura:, dvs. olika samhällspolitiska argument, kunde också användas till att fylla ut luckor i den inhemska lagstiftningen (se del I, s. 262 ff.). Naturrätten förlorade dock till stor del sin betydelse somargument i den nordiska rättsvetenskapen under 1800-talet. En del av det tidigare som naturrätt betecknade stoffet kvarstod i den juridiska litteraturen, men nu under beteckningen »rättsfilosofi» eller »allmän rättslära». Redan Schlegel utgav sin naturrättsframställning under titeln »Naturrettens eller den almindelige Retslsres Grundsa:tninger» (1798; se del 1, s. 185), och sambandet mellan naturrätt och allmän rättslära nämndes också senare av flera författare.I synnerhet i Finland synes en naturrättslig tradition ha varit levande till senare delen av 1800talet. I de nya statuterna för Helsingfors universitet fanns det ännu så sent som år 1852 i den juridiska fakulteten en professur i bl.a. naturrätt och folkrätt.^^-'’ ^-■2 Koldcrup-Rosenvinge, s. 38 f.: »Naturlige Retsregler og Doctrinen kunne allene paa en middelbar Maade henf0res til den uskrevne Ret, torsaavidt som de enten have faaet Indgang i Folkets retlige Bevidsthed og saaledes blive en Deel af den sxdvansmxssige Ret, eller antages af Domstolene og paa denne Maade gaae over i Rettergangspraxis.» Aschehoug, s. 492 f. Kolclerup-Rosenvifigc, s. 13; Orsteii, Mit Liv, s. 145 f.; Palmen, s. 7. Sjöström, LM 1940, s. 216 f. Denna professur var ett surrogat för den samtidigt indragna professuren i filosofi vid den filosofiska fakulteten, se Klinge II, s. 213.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=