286 Den vetenskapliga rätten förekom vid sidan av lag och sedvana som den tredje rättskällan i Savigny-epigonerna Schrevelius’ och Scheels arbeten. Scheel talade i inledningen om naturrätten som rättskälla men förnekade senare dess betydelse;-^^ redan Aubert ansåg, att Scheels uttalande i inledningen »kun skyldes en uagtsom Gjengivelse af en forxldet Skoletheori».-^°° Hoick var av den åsikten, att sedvanerätten saknade betydelse inom författningsrätten, men godtog praxis somrättskälla på detta rättsområde.^®’ Rättskällornas antal var alltså betydligt. Lag och sedvana förekom nästan alltid, och en majoritet av författarna betecknade även rättspraxis som en rättskälla. Av de övriga rättskällorna hade den naturliga rätten (0rsted, Bornemann, Larsen, Rolfsen, Aschehoug) de flesta förespråkarna. Därefter kom den vetenskapliga rätten, som hade ett mycket växlande innehåll, (Kall, Schrevelius, Brandt, Scheel) och sakens natur (Larsen, Bornemann, Rolfsen), medan övriga rättskällor endast förekommer i enstaka fall. Ett genomgående drag är rikedomen på olika rättskällor i den danska litteraturen, medan lagen och sedvanerätten oftare var allenarådande i de övriga länderna. Flera författare ställde också upp en egentlig rangordning för de olika rättskällorna. Redan ordningsföljden vid behandlingen av de olika rättskällorna kan tyda på en viss rangordning; här refereras främst direkta yttranden om rättskällornas inbördes vikt. Lagen betecknades i allmänhet som den primära rättskällan; främst i norsk doktrin finner man undantag från denna regel. Aschehoug konstaterade, att sedvana, praxis och rättsvetenskapens resultat »oftest faae storre Indflydelse paa, hvad vi opstille som Retsregel, end den skrevne Lov».®®- Brandt ansåg lag och sedvanerätt vara »ligeberettigede». Detta gällde också prejudikat: »Retstilfa:lde er en i alle Maader lige saa berettiget Kilde for Retsvidenskaben som den positive Lovgivning ...; de forholder sig til denne aldeles somL^sebogen til Gramatikken ...».®®‘’ Däremot var rättskälleförteckningen i Hjelms civillagförslag också en rangordning, i vilken sedvanerätten först kompå tredje plats. I många verk innehåller dock avsnittet om rättskälleläran inga uppgifter om rättskällornas inbördes rangordning (t.ex. Schlegel, Kolderup-Rosenvinge). Även i svensk rättsvetenskap jämställdes sedvanerätten med skriven lag. I enlighet med 1700-talets doktrin (del I, s. 262) konstaterade Bring och Holmbergson först, att positiv lag gällde framför naturrätten.®®® Om sedvanerätten Schrevelius I, s. 7; Scheel I, s. 10 ff. Scheel /, s. 2, jfr s. 181 ff. Aubert, s. 18. Hoick /, s. 117 f. 332 Aschehoug, s. 474. Brandt, UfL II (1862), s. 125. Brandt, Samling, s. IV. Bring, s. 4; Holmbergson II, s. 6. 303 301 333
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=