284 Bornemann såg rättskälleläran som en fråga omformerna för allmänviljans uppträdande. I föreläsningarna i folkrätt från år 1859, som baserade sig på Kolderup-Rosenvinges lärobok, konstaterade han, att Kolderup-Rosenvinge hade använt ordet i »den strenge techniske Betydning», enligt vilken det betecknade »de Data, der ei blot ere Erkjendelsesgrunde, men tillige give Retssxtningerne deres Autoritet - somaltsaa ere Tilkjendegivelsesformer for Samfundsvillien». Utan att själv ta ställning till frågan anmärkte Bornemann, att några tog ordet »i en laxere Betydning om alle Hjaslpemidler til at erholde Kundskab om de folkeretlige Bestemmelser, f. Ex. Publicisternes Skrivter, historiske Skrivter o.s.v.».282 Här uppträder alltså skillnaden mellan »rättskälla» och »historisk källa». Även Scheel betonade i »Privatrettens almindelige Deel» (1865) skillnaden mellan rättskälla och historisk källa, med andra ord det tidigare ofta använda uttrycket »rättsvetenskapens källor».283 1.4.2.2. De olika rättskällorna Då det gäller rättskällorna och deras rangordning kan man säga, att antalet rättskällor är tämligen begränsat: lag, sedvanerätt, praxis, rättsvetenskap, analogi och, under olika beteckningar, sakens natur var i stort sett det material som kunde komma i fråga. Då begreppet ’rättskälla’ inte var avgörande för rättskällelärans innehåll, kan man inte nöja sig med att räkna upp de rättskällor, somklart betecknades somsådana (eller somi äldre litteratur angavs ha lags kraft), utan det är skäl att räkna upp allt material som förekommer i avsnitten omrättskällorna i de olika verken, oberoende av omförfattaren ansåg sig kunna beteckna ifrågavarande material som rättskälla eller kanske blott hjälpmedel, för att på detta sätt få framen mera nyanserad bild. Av tidens författare ansåg endast Palmén, att lag och sedvana var de enda rättskällorna.284 Även Brandt och Aubert var av den åsikten, att endast lag och sedvanerätt var rättskällor, men Brandts sedvanerättsbegrepp var så omfattande, att också rättspraxis och doktrinen ingick i det - dessa betecknades som sedvanerättens delar eller former — och även Aubert konstaterade, att rättspraxis ingick i sedvanerätten.^^s Schlegel, Kolderup-Rosenvinge, Dahlerup och Schjorring samt Nellemann ansåg lag, sedvana och praxis vara de enda rättskällorna.286 I allmänhet var dock floran av rättskällor betydligt brokigare. En äldre doktrin representerades av Bring och ännu av Holmbergsons »Jurisprudentia Civilis Communis» i det postumt utgivna verket »Juridiska skrifter» (1845); enligt dessa kunde naturrätt, positiva lagar och sedvanerätt anses vara rättsBornemann V, s. 225. Scheel I, s. 7 f. 2*'^ Palmén, s. 13 f. Brandt, UfL II (1862), s. 123 ff.; Aubert, UfL V (1865), s. 65; Aubert, s. 19 f. Schlegel, s. 27 ff.; Kolderup-Rosenvinge, s. 37 f.; Dahlerup-Schjorring, s. 3; Nellemann, s. 13 f. 283 285 286
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=