283 farenhetens källor» betecknades somsådana de gällande positiva lagarna samt lagfarenhetens hjälpvetenskaper, i synnerhet historien.^77 Aven Schrevelius’ lärobok (1844) innehåller rubriken »Rättsvetenskapen och dess källor», och författaren nämner den gamla indelningen ius scriptum — ius non scriptum?^'^ Parallellt användes även beteckningen rättskälla, och Schrevelius’ argumentering visar även i detta fall, att han hade bekantat sig med den nyaste tyska doktrinen.779 Ett första försök till en framställning av rättskälleläran i den finska litteraturen hittar man först i Palméns »Juridisk handbok» (1859). I den ytterst kortfattade framställningen talade Palmén om källor för positiv rätt: en inre, ursprunglig, och en yttre, härledd ur den förra. Den inre utgjordes av det mänskliga förnuftet, den yttre av själva lagen; Palmén betonade dock, att ordet lag »fattas uti vidsträckt betydelse, såsominbegripande alla tänkbara former, hvarunder de i en stat gällande rättssatser förekomma».280 Sammanfattningsvis kan man konstatera, att termen »rättskälla» fick en allmännare användning först kring mitten av seklet. Inte oväntat förekommer beteckningen först i den danska doktrinen. Det är knappast överraskande, att termen blir föremål för en reception kring mitten av seklet, dvs. vid den tidpunkt, då den historiska skolans betydelse i Norden var somstörst. Trots att man tog i bruk begreppet »rättskälla», saknar den äldre litteraturen före 1850-talet en systematisk rättskällelära; framställningen av rättskällorna består i en uppräkning av olika »lagar» eller annat material, som ansågs ha betydelse i den juridiska argumenteringen. En »rättskällelärans allmänna del» förekommer inte, utan uppkomna problem behandlas i samband med de olika rättskällorna. Bornemanns föreläsningar från år 1849 innehåller av allt att döma det första nordiska försöket att förklara, vad man förstod med begreppet »rättskälla». Författaren inledde sin framställning av rättskällorna med följande resonemang; »Retten gjwelder vistnok ikke i Samfundet if0lge en vilkaarlig Beslutning av Samfundet; den skal ifelge ethisk Nodvendighed gjselde. Men der er ingen udvortes Autoritet til at gj0re dette »Skal» gj^ldende mod Almeenheden. Mod Individet staaer Samfundet derimod som en saadan Autoritet. De Normer, Individet skal underkaste sig, den Orden, den skal respectere, er den. Samfundet har erkjendt somden, der skal gjaslde og folges. Nu opstaaer det Sporgsmaal: under hvilken Form eller under hvilke Former fremtrazder denne Samfundets Erkjendelse, forkynder Almeenvillien sig? Dette er Sporgsmaalet omRetskilderne Bring, s. 47. Schrevelius I, s. 6 ff. Schrevelius I, s. 8. Palmén, s. 12. Bornemann I, s. 42 f. 278 280 281
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=