282 stat den enda rättskällan till sedvanerätten.^^^ I supplementet till Nerregaard var begreppet rättskälla ännu obekant för 0rsted, som endast talade omDL:s medelbara och omedelbara källor.^^-* 0rsted försökte dock införa en ny terminologi genomatt påstå, att sedvanerätten visserligen saknade »Lovskraft», men ändå hade »Retskraft».265 Efter det att det första bandet av »Haandbog» utkommit, blev termen rättskälla så småningom accepterad i dansk doktrin. Kall använde redan år 1828 begreppen »fontes juris civilis» och »fontes juris non scripti».-^^ Larsens föreläsningar i privaträtt från åren 1837-1838 har rubriken »Om den danske Privatrets Kilder»,^^^ men ännu i denna framställning användes begreppet mycket sparsamt. Ännu i Kolderup-Rosenvinges rättsencyklopedi (1849) indelades den positiva rätten på traditionellt vis i oskriven och skriven rätt;-^® begreppet rättskälla förekommer inte. Först i Bornemanns föreläsningar i allmän rättslära, som hölls år 1849-1850, finns ett avsnitt »OmRetskilderne».-^^ Bornemann är också den förste somdryftar, omolika material, t.ex. prejudikat och vetenskap, kan betecknas som»rättskällor» eller inte.^^° I den norska juridiska litteraturen från början av 1800-talet förekommer beteckningen rättskälla endast undantagsvis. Stang talade i sin statsrättsframställning (1833) visserligen omden källa, ur vilken han öste,-^i men han avsåg därmed historiska källor. »Love» och »Retsregler» ersatte ordet »rättskälla». Rolfsen nämnde i sin lilla rättslära (1836) termen »Retskilde» en gång, då han talade om »det Fornuftm^essige» som »den indre Retskilde».Schweigaard och Aschehoug använde termen sporadiskt kring mitten av 1840-talet.Termen »Retskilde» förekommer första gången systematiskt använd i sin allmänt godtagna bemärkelse i norsk juridisk litteratur i förordet till Brandts »Samling av mxrkelige Hojesteretsdomme» (1855). I Sverige använde Bring (1817) genomgående den äldre terminologin. Enligt Bringvar den positiva lagen antingen beskriven lag eller landssed, och han åberopade indelningen i ius scriptumoch ius non saiptumP^ I avsnittet »OmLag263 0rsted, Haandbog I, s. XIII och 81; se även Tamm, Lovkyndighed, s. 415. 264 Qrsted I, s. 100 not 26.S Qrsted I, s. 32. Kall, s. 310 och 313 f. Larsen II, 1, s. 4. Kölderup-Rosenvinge, s. 37. Bornemann I, s. 42-57. Se t.ex. Bornemann I, s. 57. Stang, Fremstilling, s. V. Stang, Fremstilling, s. 1 f. Äo//ie«, Retslarren, s. 15. Schweigaard, Commentar I, s. 5; Aschehoug, s. 232 f. Se även Michalsen, TfR 1994, s. 205 not 23; Michalsen, Rettsvitenskap, III. 3.4.2. -^5 Brandt, Samling, s. III. ^76 Bring, s. 11 f. 266 268
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=