279 terna omden sistnämnda, då rättspraxis i nordisk rättskällelära i teorin var den klart viktigare delen av juristrätten, även om0rsteds författarskap i praktiken kom att överflygla t.o.m. de högsta domstolarnas avgöranden som auktoritet (se nedan 1.5.4.). I »System» föredrog Savigny begreppet »wissenschaftliches Recht», även om han nämnde termen »Juristenrecht».^'^^ Juristernas verksamhet visade sig i teoretisk formsåsom juridisk litteratur och undervisning och i praktisk form såsom domstolarnas avgöranden. Domstolarna skilde sig från de gamla folksdomstolarna genomatt åtminstone överdomstolarna bestod av kollegier, vilkas medlemmar hade juridisk utbildning. Savigny talade vidare om juristkårens rättsbildande verksamhet i materiell oc\\ formell betydelse. I samband med den materiella verksamheten representerade juristerna folket och dess rättsövertygelse, medan den formella verksamheten bestod i ett vetenskapligt bearbetande av den gällande rätten. Savigny var medveten om att denna lära gav juristerna en betydande makt; han hänvisade till, att juristerna inte bildade ett slutet stånd och att var och en i princip kunde bli jurist.Savignys juristrätt bestod egentligen av tre olika former: en juristernas sedvanerätt, då juristerna representerade hela folket, och en vetenskaplig rätt, som komdels till uttryck i lärda domares avgöranden och dels i den juridiska litteraturen och undervisningen. I Savignys lära om den vetenskapliga rätten fanns det inte plats för rättspraxis somrättskälla. Underdomstolarna kunde använda sig av den vetenskapliga rätten, doktrinen, men deras avgöranden var inte själva en rättskälla. De lärda kollegiala domstolarna var däremot organ för sedvanerätten, och deras verksamhet en del av den vetenskapliga rätten, varför deras avgöranden kunde anses vara en rättskälla. Savigny ville dock reservera uttrycket praxis endast för de avgöranden, som var uttryck för sedvanerätten, och inte för alla domstolsavgöranden, som ansågs bindande för framtiden; i synnerhet varnade han för det »allmänna och fördärvliga missbruket» att använda »praxis» som beteckning för enstaka avgöranden.Då det gällde domstolens bundenhet av sina tidigare avgöranden, ansåg Savigny, att domstolen bildade en auktoritet för sig själv, så att omsorgen omdess värdighet inte tillät ett lättsinnigt avvikande från en tidigare linje. Omen omsorgsfull prövning ledde till ett avvikande, kunde domstolen dock inte klandras för detta. Underrätterna var enligt Savigny faktiskt beroende av överrätternas praxis, vilket också var meningen med hela instansordningen.-'* Även denna del av Savignys rättskällelära härrör från Puchta, som t.o.m. -■*5 Savigny I, s. 49. Savigny I, s. 46. Savigny /, s. 46 ff. Savigny /, s. 97. Savigny /, s. 96. 248
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=