277 jedem Volke besonders angehörendes, und ein allgemeines, gegriindet auf das Gemeinsame der menschlichen Natur».^32 Också Puchta framhöll den romerska rättens betydelse, som låg, förutom i den faktiska receptionen i Tyskland, också »in dem rechtlichen Verkehr zwischen alien bildeten Nationen, dessen Grundlage die aus jenem stammenden Rechtsbegriffe sind oder zu werden allein vermögen».333 Det riktiga utnyttjandet av den romerska rätten förutsatte, att man behandlade den som en de civiliserade nationernas allmänna rätt.33-t I den historiska skolans rättskällelära utgjorde sedvanerätten den åtminstone 1 teorin centrala rättskällan. Läran grundade sig på föreställningen om att all rätt hade sitt ursprung i folkets rättsövertygelse, vilket bl.a. ledde till att vanans betydelse för sedvanerättens uppkomst blev en perifer fråga. Puchtas monografi »Das Gewohnheitsrecht I-II» (1828-1837) var grundläggande för den historiska skolans uppfattning omsedvanerätten, eftersomSavigny i stora drag accepterade denna lära. Man vände sig mot äldre föreställningar om att sedvanerätten hade uppstått på grund av ett likformigt handlande, som med tiden blivit så bekvämt och naturligt, att det så småningomblev en rättsregel. Denna åsikt ställde enligt den historiska skolan det rätta förhållandet mellan orsak och verkan på huvudet. Sedvanerättens verkliga grund utgjordes av folkets rättsmedvetande, som uppenbarade sig i ett yttre, likformigt och långvarigt handlande. Den yttre vanan var endast ett kännetecken på, inte själva grunden för sedvanerätten.335 Vanan var inte ens det enda kännetecknet för sedvanerätten, som man också kunde finna med hjälp av trovärdiga personers utsagor. Trots detta ställde den historiska skolan vissa krav för att en vana skulle kunna anses uttrycka folkets övertygelse: vanan måste utövas på grund av en känsla av rättslig nödvändighet, och handlandet måste upprepas på samma sätt för att man skulle kunna tala om en sedvana (Sitte, Gewohnheit, longa consuetudo).33(> Savigny ansåg dock, att föreställningen om att vanan, det yttre handlandet, utgjorde grunden för sedvanerättens giltighet endast delvis var felaktig. Då det gällde detaljbestämmelser rörande t.ex. frister, formkrav och andra relativt likgiltiga frågor, kunde ett regelbundet handlande hjälpa till att befästa folkets övertygelse och på så sätt medverka vid rättsbildningen. Puchtas lära om det yttre handlandet som endast ett kännetecken, inte en nödvändig grund för sedvanerätten blev visserligen aldrig fullständigt accepteSavlgT2y /, s. 52. Puchta, P.indektcn, s. 9 t. Puchta, Institutionen, s. 60 Savigny I, s. 34 t.; Puchta I, s. 143 ff., II, s. 9 ft. 23(> Puchta II, s. 24 ff. Savigny I, s. 35 ff. 237 233 2.3S 237
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=