276 Den historiska skolan har betraktats som en efterträdare till den tidigare naturrättsliga riktningen (se ovan, 1.1.)- Aven i tysk doktrin försvann dock inte hänvisningar till naturrätten omedelbart med den historiska skolan, utan sådana var allmänna ännu på 1830-talet. Det var främst jurister utanför den historiska skolan som företrädde en naturrättslig uppfattning. Den även i Norden bekante-“5 Ferdinand Mackeldey ansåg år 1833 den objektiva rätten bestå av naturrätt och positiv rätt, och Anton Thibaut talade år 1828 ompositiva och naturliga lagar.I slutet på 1830-talet ansåg C. F. Miihlenbruch naturrätten vara en rätt, som man hämtade ur allmänna principer; även annars skulle man i rätten såvitt möjligt ta i beaktande »die natiirliche Ordnung und Beschaffenheit der Verhältnisse und aller Dinge». Även anhängare av den historiska skolan kunde i positiv anda behandla naturrätten. J. Fr. L. Göschen, en av Schrevelius’ mindre auktoriteter,--*^ definierade naturrätten (Naturrecht oder natiirliches Recht) på följande sätt: »Es gibt Rechtsgrundsätze, welche aus der allgemeinen sittlichen Natur des Menschen und der menschlichen Gesellschaft hervorgehen, Grundsätze, welche eben deshalb den Gharakter innerer Allgemeingiiltigkeit an sich trägen.» Denna rätt var dock inte överallt gällande, eftersom det var möjligt, att man inte hade uppmärksammat de principer, somkunde härledas ur den mänskliga naturen. Den positiva rätten var främst ett uttryck för nationella förhållanden.^^9 Föreställningen om en ius gentium^ som baserade sig på folkens gemensamma utveckling, stred i och för sig inte mot den historiska skolans tes om rättens nationella ursprung, och man kan utan svårighet finna sådana uttalanden också i Savignys skrifter. Förekomsten av folkrätten berodde på en främst i de kristna europeiska staterna härskande gemenskap i rättsövertygelsen, vilken motsvarade den, som skapade den positiva rätten hos ett folk. Savigny betonade i synnerhet religionens roll.-^° Det var också klart, var man kunde finna denna folkgemenskapens rätt. Enligt Savigny hade den romerska rätten genomsin historia mer än någon annan positiv rätt fått en allmän karaktär.^^i Medan tanken på en historisk ius gentium ännu kunde förenas med föreställningen om en ur folket uppstående nationell rätt, kom Savigny också med uttalanden omett övernationellt och oföränderligt element i den positiva rätten. I den positiva rätten fanns det nämligen två element: »... ein individuelles, --5 Se Stang, Rctsvidenskapen, s. 81. Mackeldey, Ferdinand, Lehrbuch des heutigen Römischen Rechts, I, 7. Ausg., Gielsen 1827, s. 3 f.; Thibaut, A. Fr. J., Systemdes Pandekten-Rechts, 1, 7. Ausg., Jena 1828, s. 7 f. Miihlenbruch, C. F., Lehrbuch des Pandekten-Rechts, I, 3. Aufl., Halle 1839, s. 112. Se Sundell, s. 81. Göschen, J. Fr. L., Vorlesungen iiber das gemeine Civilrecht, I, hrsg. von A. Erxleben, Göttingen 1838, s. 48 f. Sauigny I, s. 33 och 80. Savigny I, s. 6.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=