275 Heises systemframgår också av att man i Norden med något undantag (Kriegers näringsrätt) inte inarbetade olika områden från den speciella privaträtten i systemet, i motsats till vad som var fallet i framställningar av den tyska privaträtten. Pandekträttssystemet blev föremål för reception, trots att det egentligen var främmande för de nordiska rättsordningarna. Man talade plikttroget om väsensskillnaden mellan familje- och förmögenhetsrätten, fastän det i Norden inte fanns någon liberal lagstiftning om äktenskapsskillnad, som kunde ha frammanat denna reaktion. Däremot glömde man inte helt den inhemska rättens särdrag vid uppbyggandet av privaträttssystemet. Olivecrona hänvisade till ordningsföljden i 1734 års lag, och i de danska och norska systemen hittar man nästan alltid en personrätt, sommotsvarade dispositionen i DL och NLsamt dansk-norsk systemtradition (del I, s. 160 ff.), men somförblev främmande för de svenska och finländska juristerna. I flera system (bl.a. Hallager, Palmén, delvis även Collett och Schrevelius) förknippades arvsrätten med familjerätten eller betraktades som en del av den sistnämnda, ofta under en uttrycklig hänvisning till den legala arvsföljdens stora betydelse i nordisk rätt. 1.4. Rättskälleläran En särskild rättskällelära uppstod först i början av 1800-talet, medan man tidigare mera i förbigående hade dryftat, omsådant material såsom sedvanor, tidigare domar främst från de högsta instanserna o.likn. kunde anses ha »lags kraft» eller inte. I 1700-talslitteraturen var dessutom naturrättens förhållande till den positiva rätten en omdebatterad fråga (del I, s. 261 ff.). Den historiska skolans rättskällelära kom i vissa avseenden att förändra synen på de olika rättskällornas värde, även omförändringarnas betydelse i förhållande till äldre åsikter ofta har överdrivits.--- 1.4.1. Drag i den historiska skolans rättskällelära Även i den tyska doktrinen tycks en egentlig rättskällelära inklusive själva termen »rättskälla» vara av ett relativt sent datum. Gustav Hugo torde ha varit den förste, som systematiskt använde begreppet rättskälla i nutida betydelse. Begreppet förekomdock sporadiskt redan på 1700-talet, och i »Lehrbuch der juristischen Encyclopädie» (1792) talade Hugo helt allmänt om »rättens källor» (Quellen des Rechts) och även om nu gällande källor.Sammansättningen »Rechtsquelle» synes dock förekomma allmänt först på 1820-talet. •2-- Detta avsnitt bvgger främst på Björne, Nordisk rättskällelära, med beaktande av Michahcns nya undersökningar och senare funnen litteratur frän början av 1800-talet. Hugo, s. 3. Se även Michalscn, TfR 1994, s. 202 f., som hänvisar även till Johann Friedrich Reitemeiers ochJohann Stephan Piitters betydelse för begreppets uppkomst. Se Björne, Deutsche, s. 254 (Seuffert). 19
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=