274 Pandekträttssystemet accepterades allmänt i Norden senast i slutet av 1850talet som en disposition för framställningar av den allmänna privaträtten eller civilrätten. Den varierande tidpunkten för receptionen var endast beroende av utgivandet av nya läroböcker, och i alla föreläsningar eller arbeten från och med 1840-talet tog man i varierande grad hänsyn till Hugos och Heises system. Till och med Bornemann, somförkastade den allmänt använda rättssystematiken, var i alla fall så påverkad av pandekträttssystematiken, att han talade om familjerätten som ett särskilt rättsområde.^'^ Det är anmärkningsvärt, att det femdelade systemet rätt sällan användes som sådant, detta gäller också författare, somuttryckligen hänvisade till Savigny. Enligt Scheel bestod den danska privaträtten av en allmän del samt av person-, familje-, sak-, obligations- och I det andra bandet av sin framställning av privaträttens allmänna del ändrade han dock i likhet med Savigny på rättsområdenas ordningsföljd, så att hela familjerätten uppträdde efter förmögenhetsrätten, men före arvsrätten. En särskild personrätt var enligt Scheel egentligen inte nödvändig inom privaträtten, eftersom de personliga rättsförhållandena och -instituten till största delen hörde bl.a. till den offentliga rätten och straffrätten.^'^ Detta hindrade som bekant dock inte Scheel från att själv skriva ett arbete om personrätten. Brandt stannade halvvägs vdd återgivandet av Savignys system; han fortsatte nämligen inte från rättsinstitutens »natiirliche Reihe»^'^ och påstod därför, att privaträttssystemet bestod av tre huvuddelar: personrätten (inklusive familjerätten), förmögenhetsrätten och arvsrätten.--®Olivecrona, somi föreläsningarna i förmögenhetsrätt utförligt behandlade privaträttssystemets historia i den svenska rättsvetenskapen, ställde familjerätten framför förmögenhetsrätten. Schrevelius hade visserligen i enlighet med romersk rätt först behandlat förmögenhetsrätten med motiveringen, att det i familjerätten fanns bestämmelser, som hörde till förmögenhetsrätten, men Olivecrona ansåg, att det inte fanns något skäl att inte först behandla familjerätten, »om man i prsenotionerna gjort sig bekant med begreppet af eganderätt, synnerligast som 1734 års Lagstiftare utgått från denna synpunkt».-^^' Flera författare (Schrevelius, Hallager, Olivecrona) betonade de olikartade förutsättningarna för en systematisering av romersk och av nordisk rätt, men Savignys argumentering i det första bandet av »System» verkar ändå ha varit avgörande: åtminstone Schrevelius’, Scheels och Brandts framställningar är närmast sammandrag av Savignys text. Däremot fann t.ex. Puchtas system ingen genklang i den nordiska rättsvetenskapen. Betydelsen av Hugos och 217 arvsratt. Bornemann /, s. 71 f. Scheel 7, s. 4. ^'8 Scheel II, s. 10. Se Savigny I, s. 380 ff. Brandt, s. 4 f. Olivecrona I, 1, s. 5. 217
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=