273 hållandet var »et Naturforhold» och att familjeförhållandenas »juridiske Side ikke udgjor deres sande Va:sen». Endast då människorna »tillige staar under en hoiere sa:delig Lov og kunne beherske deres Drifter, hjemfalder ogsaa dette Naturforhold til Lovgivningens Omsorg».Dessutomnämnde Collett arvsrätten, somenligt honomlika gärna kunde framställas i familjerätten somi sakrätten. Alla systematiseringar led sist och slutligen av en »storre og mindre Vilkaarlighed», eftersom »Virkeligheden, der gjennem Systemet soges opfattet og beskueliggjort, ikke har bestemte Gra:ndser». I sin lärobok i obligationsrätt (1859) talade Hallager omförmögenhetsrätten, som bestod av sak- och obligationsrätten, och om familjerätten.^'2 Arvsrätten nämndes inte i detta sammanhang, men Hallager publicerade själv några år senare en lärobok i arvsrätt. I detta arbete skiljde Hallager, liksom tidigare Schrevelius, mellan romersk och nordisk rätt. Enligt romersk rätt var testamentsarvet regel, medan den legala arvsföljden på grund av släktskap var den normala i Norden. Det var därför endast i framställningar av romersk rätt motiverat att placera arvsrätten i sakrätten. I nordisk rätt var det däremot ändamålsenligt att behandla hela arvsrätten inom familjerätten för att undvika onödig uppsplittring av materialet.2'2 Hallagers uttalanden visar, att man även i Norge godtog Hugos och Heises system senast i början av 1860-talet. Den första framställningen av civilrättens allmänna del kom dock ut först år 1877 (Aubert). I Finland dryftade först Palmen civilrättssystematiken (1859). Enligt honom var civilrättssystemet ett den materiella civilrättens system, enligt vilket man delade in rättigheterna och rättsförhållandena. Civilrättens materiella del betraktade individerna från en antingen allmän eller särskild synpunkt, »såsom stående utomeller inomett familjeförhållande». I det förstnämnda fallet framträdde individen som person eller rättssubjekt, rättigheterna utgjorde tillsammans personens förmögenhet, vilken behandlades i förmögenhetsrätten, som indelades i sakrätt och fordringsrätt.^*'* Indelningen av det andra huvucfområdet, familjerätten, tyder på att Palmén hade läst sin Schrevelius. Uttrycket ’familj’ kunde förstås i »inskränkt och vidsträckt bemärkelse, allt eftersom blodsbandet anses omsluta antingen blott föräldrar och barn inomden trängre husliga kretsen, eller ock sträckes till omfattningen af en hel ätt eller slägt». På detta sätt uppkom skillnaden mellan den egentliga familjerätten samt arvs- och bördsrätten. I motsats till Schrevelius behandlade Palmén dock förmynderskapsrätten inom den egentliga familjerätten.2*5 Palmén framställde ingen allmän del, som i Finland fick sin uttolkare först i Montgomery (1889). Collett /, s. 1 ocli 8. Collett /, s. 11. Hallager /, s. 2. 2*2 Hallager, Arveret, s. 1 t. 2''* Palmén, s. 33 ff. 2**’ Palmén, s. 37 f.; jtr Schrevelius I, s. 190. 211
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=