271 med hinanden, at det er hensigtsm^ssigst, ligesom det er sedvanligt, at begge foredrages i eet Afsnit, og at dette folger paa Fremstillingen af Formuesrettighederne».'*^^ »Övergången af den Afd0des Formuesrettigheder» måste behandlas i ett särskilt avsnitt i slutet av privaträtten. Detta var den riktigaste lösningen, då »den arvelige Succession» omfattade både sakrättigheter och obligatoriska rättigheter.'^^ Bang konstaterade slutligen, att man i de nyare systemen brukat »med Foie» dela privaträtten i en allmän och en speciell del, så att man i den förstnämnda framställde »de Szetninger, som ere faslles for de enkelte Classer af private Rettigheder». Bangs åsikter är så överensstämmande med Savignys, att en påverkan från den sistnämnde är uppenbar. Bangs lärobok komut år 1835, första bandet av Savignys »System» först år 1840. Bang, sombetecknade sig somSavignys elev, hade emellertid följt dennes föreläsningar i Berlin, och han medgav också öppet, i hur hög grad hans romerska privaträtt var beroende av Savignys åsikter (II 1.12.1.). Även Paulsens motivering för privaträttssystemets uppbyggnad gick i samma riktning, och motiveringen visar, att den tycks har varit allmänt känd, inte bara i Berlin, vid tyska universitet redan i slutet av 1810-talet. 198 Rättssystemet i Schrevelius’ lärobok i svensk civilrätt (1844-1849) byggde på »Rättsförhållandenas särskildta arter och deras förhållande till hvarandra». Efter en allmän översikt framställdes »Sveriges allmänna nu gällande civilrätt» i två delar, förmögenhetsrätten och familjerätten, av vilka den sistnämnda även omfattade arvsrätten (se även II 3.3.).'^^ Schrevelius kunde inte godkänna den enligt honom vanligaste systematiken, sombehandlade arvsrätten som en »särskild hufvudafdelning af Civilrätten, coordinerad Sakrätten, Obligationsrätten och Familjerätten». Denna uppfattning av arvsrättens beskaffenhet kunde vara överensstämmande med romersk rätt, i vilken testamente var »den förnämsta och egentliga arfsrätten». Enligt svensk rätt var arvsrätten däremot en följd av »det personliga förhållande, som äger rum emellan Personer hörande till Detta är det mest betydande självständiga ställningstagandet i Schrevelius’ text, som annars är helt beroende av Savigny och ställvis en ordagrann översättningav »System», utan att förebilden ens nämns i detta sammanhang. LiksomSavigny betecknade Schrevelius en människas rätt till den egna personen som en urrätt, från vilken man dock inte kunde härleda någon rätt till Bang 1, s. 5 f. Bang hade redan i sin provföreläsning, JT 17 (1831), s. 33, berömt de romerska juristerna för att dessa hade insett den grundläggande skillnaden mellan familjerättigheter och fordringsrättigheter, även om han också medgav, att de romerska »Retsla:rde hedre anvendt end fremstillet Systemet». Bang I, s. 7 och s. 7 not 2. Bang /, s. 7. Schrevelius /, s. 194 f. Schrevelius /, s. 189 f. 200 samma att». 196 198 199 200
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=