10 tidigare. Även den tekniska utvecklingen hörde framtiden till: med någon överdrift kan man säga, att produktionsmedlen, kommunikationerna och teknologin överhuvudtaget i Norden år 1815 inte i avgörande grad skiljde sig från antikens förhållanden. 1.2, Drag i utvecklingen till början av 1870-talet Då det gäller denna översikt över periodens utveckling,' tar jag här endast upp sådana frågor, somkan antas ha haft en åtminstone indirekt betydelse för rättsvetenskapen. Den utrikespolitiskt svåraste frågan var Slesvigs och Holsteins ställning i den danska monarkin. I och med den vaknande nationalismen strävade det heltyska Holstein och ledande kretsar i det halvtyska Slesvig till en frigörelse från Danmark, medan den danska politiken vacklade mellan den konservativa helstatslösningen (Slesvig-Holstein som en del av den danska monarkin med en långtgående autonomi) och den nationalliberala Ejderpolitiken (»Låt Holstein gå, införliva hela Slesvig till Ejder å med Danmark»). Ejderpolitikens förespråkare var naturligtvis intresserade av danskhetens bevarande i Slesvig, vilket syntes också i den rättsvetenskapliga litteraturen (se Inledning och II 1.10.). Slesvig-Holstein-frågan fick en nordisk dimension i den politiska skandinavismen, som strävade till ett ytterligare närmande mellan de nordiska länderna, dock utan helt klart uttalade mål. Skandinavismen var ett stöd för Danmark och i synnerhet för Ejderpolitiken, men innehöll också tanken på en svensk återerövring av Finland. Skandinavismen, somhade sitt främsta anhängare i akademiska och borgerliga kretsar, hamnade i en kris redan på 1850-talet, men dess fullständiga sammanbrott kom först i Dybbol år 1864. Förlusten av Slesvig, Holstein och Lauenburg i freden i Wien på hösten 1864 gjorde Danmark till en nationalstat i likhet med de övriga nordiska länderna. De slesvig-holsteinska konflikterna, treårskriget 1848-1851 och kriget mot Preussen och Österrike år 1864, var för övrigt periodens enda krig i Norden med undantag av att Finland somen del av det ryska kejsardömet utsattes för engelska och franska angrepp under Krimkriget. Den enda genomgripande konstitutionella förändringen var det danska enväldets fall år 1848. Somen eftergift för tidens liberala krav hade Fredrik VI på 1830-talet grundat rådgivande provinsialständer och Fredrik VII medverkade själv aktivt i upplösningen av enväldet. Grundloven av den 5. juni 1849 var mycket radikal, så radikal, att den under intryck av den nationalliberala Ejderpolitikens fullständiga sammanbrott översågs i konservativ riktning år 1866. En betydande konstitutionell förändring var inkallandet av den finska lantdagen efter en över femtioårig paus år 1863. Finland var en del av den euro- ■ Denna framställning baserar sig på uppgifter i Skovgaard-Petersen, Priser, Den svenska historien 12 och Klinge, Historia, omej annat anges.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=