256 vaträtten.'^' Gaarder och Dunker tycks också ha betraktat den offentliga rätten som ett synonym för statsrätten.^- Ännu så sent som år 1868 ansåg Lasson straffprocessen ingå i »den norske Privatret».^^ Redan i Brings framställning (1817) var den offentliga rätten omfattande och bestod av statsrätt och regeringsrätt. Regeringsrätten indelades för det första i kyrko-, krigs- och justitielagfarenheten. »Wid den sista» förekom »äfwen läran omde särskildta grundsatser, som äro gällande i anseende till wissa personer, saker och handlingar, nemligen kriminal-lagfarenheten, kameral- eller finanslagfarenheten samt politi-lagfarenheten», så att regeringsrätten kom att bestå av sex delar.^"* Bring förkastade Institutionesordningen som grund för hela rättssystemet, och han klandrade i synnerhet de danska juristerna för att dessa hade »tämligen förwridit» systemet genomatt ta med straff- och processrätten i »Ciwil-lagfarenheten».95 Såsom nämnts (II 3.3.1.) var Hugo Brings förebild också beträffande systematiken, och Brings disposition byggde på den fjärde upplagan av Hugos rättsencyklopedi.^^ Den viktigaste skillnaden var, att Bring talade om krigslagfarenheten i stället för folkrätten, men även Hugos folkrätt bestod av krigsrätt och utrikes angelägenheter.^^ För dem, sominte ville godta Hugos rättssystem, redogjorde Bring kort för uppbyggnaden av Olof Rabenius’ rättssystemfrån 1760-talet (del I, s. 249) och tilläde: »Det är lätt att finna oriktigheten i dessa indelningar; men icke så lätt är att uppgifwa en aldeles riktig indelning.» Medan Schrevelius nära följde Savigny, då det gällde privaträttssystemet, var hela rättssystemet i hans framställning betydligt mera traditionellt. Huvuddelarna var folkrätt, statsrätt och privaträtt, den sistnämnda »sönderfaller åter i trenne hufvudclasser», civilrätt, kriminalrätt och processrätt. Det var dock också möjligt, att betrakta civilprocessen som en del av civilrätten och kriminalprocessen som en del av kriminalrätten. Enligt Schrevelius borde det inte heller »lemnas obemäldt, att många, men knappast med rätta» ansåg straff- och processrätten inte höra till privaträtten utan »utgöra arter af en särskildt såkallad Offentlig Rätt, somäfven inbegriper Stats-Rätten».^^ I det första bandet av »Sveriges Statsförfattnings-rätt» använde Naumann dikotomin offentlig rätt - privaträtt som grundval för rättssystemet. Den Collett /, s. 1. Gaarder, s. I; Dunker, s. 3. Lasson, Straffeprocessen, Forord. Bring, s. 40 f. Bring, Til Läsaren, not Bring, s. 46 not Se Björne, Deutsche, s. 37, där framställningen dock bygger på den tredje upplagan (1806) av Hugos rättsencyklopedi; jfr Bring, s. 42. Bring, s. 46 not "b Schrevelius 1, s. 3 ff. 98 98
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=