255 och förvaltningsrätt, och regeringsrätten nämndes inte längre.Kyrkorätten somett självständigt rättsområde försvann. Bornemanns rättssystemvar unikt i tidens nordiska litteratur, då det i sina huvudprinciper skilde sig från övriga system. Bornemann ställde upp sitt system i sina föreläsningar på 1840-talet. Systemet bestod av tre huvuddelar: människorätten, familjerätten och statsrätten.^"* Då de två förstnämnda omfattade den vanliga privaträtten, kunde man påstå, att det bara rörde sig om gammalt vin i nya läglar. I en uppgörelse med Stahl förkastade dock Bornemann uttryckligen dikotomin privaträtt - offentlig rätt (nedan 1.3.4.). Det är också anmärkningsvärt, att straff- och processrätten saknade plats i systemet, då Bornemann inte ens i sina straffrättsföreläsningar dryftade denna fråga. Han var däremot osäker på, om rättsystemet egentligen bestod av tre eller fyra delar: det var nämligen inte klart, om folkrätten baserade sig på en så självständig princip, att man kunde betrakta den som ett huvudområde i systemet. Norrmännen var i allmänhet tämligen ointresserade av rättssystematiken, och t.ex. Schweigaard tog aldrig ställning till rättssystemets uppbyggnad. Indelningen i privaträtt och offentlig rätt nämndes dock någon gång. I Lerches »Kongeriget Norges offentlige Ret» var denna indelning huvudindelningsgrund för rättsreglerna, och den offentliga rätten omfattade förutomstatsrätten åtminstone också folkrätten.Stang ville beteckna som offentliga endast sådana rättsregler, som rörde konstitutionen, medan alla andra var privata.**^ Somgrund för sin framställning ville han använda varken den offentliga rättens begrepp, då »derunder hyppigen henfores» bl.a. straffrätten, eller statsrätten, i vilken man brukade behandla också den positiva folkrätten, statistiken, finansoch kameralrätten.Rolfsen nämnde i sin rättslära i förbigående, att sedvanerätten hade större betydelse i »de private Retsforhold», skriven lag i de offentliga.**'^ Sin för allmänheten avsedda »Huusret» delade han i två huvuddelar, »den administrative Ret» och »den egentlige Privatret», men det är osäkert, om den administrativa rätten omfattade hela den offentliga rätten.Däremot ansåg han utan förbehåll straff- och processrätten ingå i privaträtten. I Colletts föreläsningar på 1840-talet ansågs straff- och processrätten vara delar av priHoick /, s. 2; Hoick, Statsforvaltningsret, s. 1 f. Bornemann I, s. 70 ff. Bornemann /, s. 71 f. Lerche, s. 11 f. Stang, Fremstilling, s. 1. **** Stang, Fremstilling, s. 6 f. Rolfsen, Rctslx’ren, s. 18. Rolfsen meddelade nämligen (II, s. II), att det första bandet omfattade »hovedsagligen den administrative Ret», och i slutet av det inledande kapitlet omstatsförfattningsrätten använde han omdenna Stängs benämning »den norske grundlovmarssige Ret»; se Rolfsen 1, s. 18 not
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=