250 andra rättsområden räknades till den offentliga rätten. Också Savigny, Stahl och Puchta ansåg straff- och processrätten vara offentlig rätt. Den egentliga statsrätten delades redan på 1700-talet itu på ett sätt, som motsvarade indelningen i författnings- och förvaltningsrätt. Terminologin var länge vacklande. Man talade gärna om »Constitutionsrecht» och »Regierungsrecht», men redan på 1810-talet var benämningarna »Verfassungsrecht» och »Verwaltungsrecht» allmänna. Då det gäller uppkomsten av dikotomin privaträtt - offentlig rätt, har man i den tyska forskningslitteraturen hänvisat antingen till Kant eller Johann Georg Schlosser. Schlosser kritiserade förslaget till Preussens nya lagbok, ALR, på 1780-talet, och han påstod, att regenten i allmänhet inte hade några lagstiftningsbefogenheter inom privaträtten. Regenten fick överhuvudtaget inte utfärda nya civilrättsliga lagar, utan måste nöja sig med att ge uttryck för och konkretisera folkets rådande rättsliga föreställningar. Endast då dessa förändrades, kunde man utfärda nya lagar i folkets namn. För Schlosser var gränsen mellan privaträtten och den offentliga rätten samtidigt gränsen för regentens lagstiftningsfrihet. Kant betonade den principiella skillnaden mellan privaträtt och offentlig rätt, dock genomatt upprepa den naturrättsliga indelningen i förstatlig och statlig rätt. Schlosser visade på dikotomins politiska betydelse genomatt använda den somett vapen mot förslaget till ALR, medan Kant däremot aldrig talade om någon inskränkning av lagstiftningsbefogenheterna inomprivaträtten. Motiveringen för dikotomin varierade. Ofta påstod man, att den offentliga rätten omfattade den högsta maktens rättigheter och skyldigheter, privaträtten rättigheter och skyldigheter medborgarna emellan (Puchta). På Kants filosofi bygger påståendet, att helheten är ändamålet i den offentliga rätten, den enskilda människan i privaträtten (Stahl, Savigny). Motiveringarna tycks ha saknat större betydelse, och dikotomins politiska funktion var avgörande. Indelningen i privaträtt och offentlig rätt var den detalj i rättssystemet, som klarast hade anknytning till de politiska ideologierna. Indelningens ökade betydelse har brukat förknippas med den ekonomiska liberalismens frammarsch. Avtalsfrihetens princip krävde, att staten inte blandade sig i medborgarnas ekonomiska verksamhet. Problemet är emellertid, att Schlosser, Savigny och Puchta var konservativa och inte godtog (ens den ekonomiska) liberalismen. Schlossers, Savignys och Puchtas privaträttsliga frihet var inte en på rättslig jämlikhet grundad medborgerlig frihet, utan en äldre frihet, ståndens frihet, som ett skydd mot den upplysta absolutismen. Läran om inskränkningarna i regentens lagstiftningsbefogenheter inom privaträtten strävade inte till ekonomisk liberalism, utan var ett konservativt försvar mot den ’regeringssjuka’, som även i Preussen ledde till en liberal ekonomisk lagstiftning under Napoleonkrigen. Senare, efter införandet av näringsfriheten, kunde läran däremot användas av den ekonomiska liberalismens anhängare som ett argument mot
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=