249 sin tur bestod av rättsregler. Rättsinstituten kunde endast förstås med hjälp av rättssystemet. Det yttre systemets uppgift var också att avbilda det inre systemet, och det kan sålunda närmast jämföras med en karta. Savignys rättssystem var alltså både ett inre och ett yttre sådant, men däremot inte något deduktivt system, och det avvek därigenomfrån den rationalistiska naturrättens systemideal. Savigny var beredd att godkänna en viss rörelsefrihet vid uppbyggandet av det yttre systemet, så länge det skedde inomramen för det inre systemet. Rättsinstitutet var det centrala begreppet i Savignys inre system. Rättssystemet var en av rättsinstitut bestående helhet, och Savigny betonade rättsinstitutens organiska natur. Rättsinstituten bestod visserligen av rättssatser, men de var samtidigt någonting annat än enbart de i dem ingående rättssatsernas summa. Savignys terminologi är vacklande, men han anknöt ofta rättsinstituten till naturliga institut eller levnadsförhållanden (Savignys exempel: äktenskap=naturligt institut, monogami =rättsinstitut). På detta sätt blev rättsinstituten och i sista hand rättssystemet beroende av den historiska utvecklingen. Savigny framställde teorin omdet inre rättssystemet först i den första delen av »System» (1840). Systemet av rättsinstitut byggde på de tankar som Stahl hade lagt fram på 1830-talet. Savigny nöjde sig närmast med att modifiera Stahls system. Stahl hade nämligen betecknat också själva de privaträttsliga rättsområdena (sak-, obligations-, familje- och arvsrätten) som rättsinstitut och därigenom bundit sig vid det s.k. pandekträttssystemet. Savigny undvek denna terminologi, och han kunde därför godkänna olika yttre system, dispositioner. Puchta hade redan på 1820-talet talat ominre och yttre rättssystem och själv propagerat för ett inre system baserat på rättigheter. Han hamnade i en häftig polemik med Stahl, då denne lade framsitt systemav rättsinstitut, och tvstnade först då Savisrnv hade valt Stahls alternativ. Puchta modifierade sin ✓ C» ^ rättssystematik på 1840-talet så, att han slutligen talade omtre olika system: ett av rättigheter, ett av rättsförhållanden och ett av rättssatser. offentlig rätt var den viktigaste indelningsgrunden i Dikotomin privaträtt den historiska skolans rättssystem. Indelningens betydelse ökade redan på slutet av 1700-talet, då även naturrätten kunde indelas i privaträtt och offentlig rätt. Privaträtten var i detta fall den rätt, som existerade i naturtillståndet före ingåendet av samhällsfördraget, medan all av staten stadgad rätt var offentlig rätt. I nästan alla tyska rättsencyklopedier från slutet av 1700-talet ansågs tudelningen i privaträtt och offentlig rätt vara nödvändig och existerande i själva rätten. En annan viktig nyhet var, att gränsen mellan de två rättsområdena försköts i riktning mot privaträtten. Enligt den traditionellauppfattningenvar begreppet ’offentlig rätt’ i stort sett ett synonymtill ’statsrätt’, men Hugo ansåg redan på 1790-talet, att även straff- och processrätten var delar av den offentliga rätten. I en del framställningar från början av 1800-talet hade privaträttens begrepp blivit så inskränkt, att det endast omfattade civilrätten, medan alla
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=