245 Arveloven av år 1845, godtog i och för sig tesen om»Lovgivningens Betydning at véere en Udtalelse af den almindelige Retsbevidstheds Indhold». Han klandrade dock Danske kancelli för att det »synes at have opfattet det, at kun Det burde vxre Lov som afgjort er den almindelige Retsbevidstheds Indhold; en saa ultrademocratisk Anskuelse» kunde ingalunda anses vara riktig. Tvärtom hade lagstiftningen »saasom udgaaet fra de meest Oplyste i Nationen ogsaa den Betydning at va;kke og udvikle Nationalbevidstheden» och endast »hvad der revolterer mod Nationalbevidstheden og Nationalfolelsen, kun det bor ikke optages i Lovgivningen».-'’' Allmänna påpekanden omatt tolkningen av gällande rätt nödvändigtvis förutsatte rättshistoriska undersökningar blev med tiden sä vanliga i litteraturen, att de förvandlades till plattityder. Det bör också betonas, att man inte behövde vara en anhängare av den historiska skolan för att ställa sig positivt till rättshistoriens och historiska tolkningars betydelse. Det är inte heller min avsikt att gä igenomalla, ofta ytliga påpekanden omden rättshistoriska metodens behövlighet utan att nöja mig med vissa exempel. Kolderup-Rosenvinge konstaterade med hänvisning till Savignys »Vom Beruf», att dä den gällande lagstiftningen varken kunde betraktas som »et blot Foster af Lovgiverens vilkaarlige Godtbefindende, eller som en simpel Anvendelse af abstracte Retsbegreber», utan att den byggde pä bl.a. »Folkets ejendommelige Character og Synsmaade», sä insåg man »Nodvendigheden af at kjende Statens asldre Retsforfatning, for tilfulde at kunne forklare og bedomme den nzervsrende, som har udviklet sig af hiin».52 Karakteristiskt nog är detta påstående försett med en fotnot, sominnehåller Hugos tre frågor. Järta, en övertygad anhängare av den historiska skolan i Sverige, kunde konstatera som en självklarhet, att all »positiv lagkunskap, omden skall vetenskapligen behandlas och vara något och bättre, än en osäker bokstafstolkning, bör ... hafva historiskt rotfäste och derifrän utveckla sig historiskt». Järta ville emellertid knyta denna åsikt också till svensk rättsvetenskaplig tradition genom påståendet, att så tänkte »andra Nationers yppersta rättslärde, och annorlunda tänkte icke den Svenska rättens mest utmärkta tolkar, en Stiernhöök, en Olof Rabcnius, en Calonius».'^'^ Ställningstaganden i den historiska skolans anda till betydelsen av rättshistorisk kunskap för förståelsen av gällande rätt kunde emellertid också ha en udd riktad mot Hugo. Lindblad konstaterade år 1833, att »intet ämne i den gällande Enskilda Rätten kan framställas eller uppfattas tillräckligen klart och redigt Schonherg, I'ororci. Kolderiip-Rosenvingc, Lov-Histone 1, s. 2 och not a. Koldcrup-Rosenvingc, Lov-Historic 1, s. 2 not b. Se Fröman, s. XXIX.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=