243 ligen en oskriven rätt, somuppstått »i folkets öfvertygelse» av »en inre nödvändighet», »liksom utan skrifven grammatik ett språk, likaså utan uttryckligen förklarad vilja af någon lagstiftare»; dennajus consuetudinariumvar »den första källan till all lagstiftning». Då »folkens ungdomstid förflutit», uppstod en »arbetsdelning», så att bl.a. »det förut instinktlikt inplantade rättsbegreppet alltmera koncentrerar sig till ett slags vetenskaplig kunskap hos ett inskränkt antal af samhällets medlemmar».Naturligtvis hyllade Schlyter också den historiska skolans politiska ståndpunkt: »folkfrihetens utvidgning» förde »ovilkorligcn ... til despotism», och de personer reds av »sitt falska hopp, som i det constitutionella samhällsskicket med dess controller tro sig finna mensklighetens välfärd».'*' Rättens »historiska element, somligger äfven i det nu gällande rättssystemet i och för sig sjelft betraktadt», gjorde det omöjligt, »att med klarhet och reda uppfatta detta system, utan att betrakta dess historiska upkomst och utveckling».'*- Laghistorien var »en oumbärlig hjelpkunskap för bearbetandet af det närvarande rättssystemet» och enligt Schlyter ingick »det historiska elementet så ovilkorligt i hvarje lag, att man kan med skäl påstå, att till och med en ny lag, i ett ämne somaldrig förut varit föremål för lagstiftning, redan i sin födsel har en historia, hvars kännedom fordras för den som skall kunna, på ett sätt som anstår ett förnuftigt väsende, tillämpa lagen, och ännu mer för den somvill från en vetenskaplig synpunkt betrakta den.»"*^ Betydligt intressantare är dock att notera de punkter, på vilka Schlyters åsikter skilde sig från den historiska skolans. I likhet med Savigny skilde han mellan rättens »politiska, eller kanske häldre populära» och dess »techniska» element, men han förstod med det förstnämnda folkets rättsuppfattningar och med det senare »den egentliga positifva lagstiftningen».'*'* Han kunde visserligen tala om»lagstiftningssjukan» och varna för en lagstiftning baserad på »ett inbilladt förnuftssystem», men han ansåg också, att lagstiftaren var både berättigad och förpliktad att stifta lagar oberoende av folkets rättsövertygelse, och detta behövdes för att »förädla» folket och bota »elakartade phenc^mener».'*^ Schlyter, som skrev sin föreläsning innan Savigny gav ut »System», nämnde inte ens rättsvetenskapens systematiska sida; för honomvar »Rättssystemet» en synonymför gällande rätt. Inte heller kände han till rättsvetenskapens produktiva funktion. Terminologin är ålderdomlig såtillvida, att Schlyter envist talade om laghistorien och endast på en punkt tillfogade »eller om man så vill, rättshistorien».'*^ Såsom det har konstaterats ovan, tenderade Schlyter att närma sig Schlyter, Studium, s. 28 f. ScÅ/ytcr, Studium, s. 15. ■*- Schlyter, Studium, s. 6. Schlyter, Studium, .s. 17 och 32. Schlyter, Studium, s. 26 t. Schlyter, Studium, s. 27 f., 31 och 34. Schlyter, Studium, s. 25. 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=