241 står ett fortgående från en lägre ståndpunkt till en högre».Kritiken kan ses som ett tecken på den egentliga historiska skolans avtagande betydelse vid denna tid. 1.2.2. Nationell rätt, folkanda, värdet av rättshistoriskforskning m.m. Molls av Köpenhamns universitet år 1820 prisbelönade skrift om »Fruentimmers jus testandi» är i all sin anspråkslöshet mycket intressant såtillvida, att den klart visar på kontinuiteten mellan den historiska skolans lära och äldre föreställningar både om rättens nationella särart och om rättssystemets betydelse. Författaren började med att i cien historiska skolans anda konstatera, att rättshistorisk forskning inte endast kunde grunda sig på de skrivna lagarna: »... det ofte dunkle Skyggerids, som Lovbogerne levere, maa belyses med Historiens og Oldsagernes Fakkel ...». Han kunde därför inte nöja sig med att återge lagstadgandena, utan ville leta efter deras grunder, »hvad enten nu disse Grunde ligge i Nationens Characteer, Landets Clima og andre Eiendommeligheder, eller i Regjeringsform og Sta:ndernes indbyrdes Forhold, eller i politiske Conjunkturer og diplomatiske Relationer til fremmede Magter»; endast på detta sätt kunde man uppfatta »Tidernes Aand og skue ligesom det indre Livsprincip».Sex år efter Savignys »Vom Beruf» kunde Montesquieus uppräkning av nationella påverkningsfaktorer på rätten fortfarande vara aktuell. Ett ännu senare exempel på den äldre uppfattningen om förutsättningarna för en positiv rättsordnings egenart hittar man i Delidéns år 1829 publicerade lilla kritik av det svenska civillagförslaget. Enligt författaren måste de systematiska grunderna, som var nödvändiga för en lagboks »enlighet med Naturrättens, d.v.h.s. den allmänna förnuftsrättens föreskrifter» undergå »en lika nödvändig som väsendtlig modification genom afseende på alla individuella förhållanden såsom lynne, climat, bildningsgrad, seder m.m. hos det Folk, för hvilket Lagen skall stiftas». Såsom redan visats ovan var 0rsted långtifrån förbehållslöst positivt inställd till den historiska skolan, men detta betydde inte, att han inte skulle ha medgivit rättshistoriens c')ch cien historiska tolkningens värde i allmänhet. Lassen hade i sin lagtolkningslära givit en i 0rsteds tycke för liten betydelse åt den historiska tolkningen av bl.a. DL (se också nedan, 1.5.3.), och 0rsted argumenterade i det första bandet av »Haandbog» (1822) mot denna åsikt i ordavändningar, som klart var hämtade från den historiska skolans vokabulär. Vid tiden för stadfästandet av DL var enligt 0rsted den äldre rätten »levende i FolNordling, NaumT 4 (1867), s. 702 t. Se även Sandström, s. 240 f. 3^ A/0//, s. 4f. Delidén, Anmärkningar, s. 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=