239 Olivecronas presentation av den historiska skolan i inledningen till föreläsningarna i Sveriges yttre rättshistoria i början av 1860-talet påminner i mycket om Schlyters framställning omkring trettio år tidigare. Huvudmotståndaren var återigen rationalismen, men medan Schlyter lämnade frågan öppen, vem och vad han avsåg med detta, fick nu fienden namn. Kant »ville för rättsvetenskapen lägga en oomkullstötlig grundval i Natur-Rätten», Fichte fortsatte på samma väg, och denna skola hyllade grundsatsen, »att reformi lagstiftningen kunde vidtagas alldeles oberoende af folkets seder och historia, endast med tillhjelp af filosofin». Thibaut nämndes särskilt, men Olivecrona framhöll, att rationalismen haft inflytande främst i straffrättsvetenskapen, och han räknade upp ett antal tyska forskare med Feuerbach i spetsen.22 Också äldre rationalism förkastades. Om man accepterade den »numera vederlagda åsikten» om samhällsfördraget, »skulle all historiavara utan vigt och intresse». Lagarna i ett sådant samhälle skulle endast uttrycka suveränens vilja, och all tolkning måste begränsas till ett studiumav lagtexten, »liksom vid tolkning af ett kontrakt».^^ Den historiska skolan hade enligt Olivecrona »haft den obestridliga förtjensten, att hafva lagt en säker grund för all rättsvetenskap genomatt hänvisa till rättskällorna och genomatt förklara den positiva Rätten hafva ett historiskt element, hvilket vid lagstiftning bör iakttas, på det man städse må vinna en historisk kontinuitet». Olivecrona ansåg det vara den historiska skolans förtjänst, »att Rättshistorien blifvit erkänd såsom en del af Rättsvetenskapen och såsom sådan vid universiteterna studerad». Han framhöll, att Hugo varit den förste att framhålla rättshistoriens vikt »för vinnande af grundliga juridiska kunskaper»; Savigny, »nutidens utmärktaste jurist», var dock skolans egentliga grundare.2^ En nyansskillnad jämfört med Schlyter är, att den senare hade framhävt rättshistoriens självständighet som vetenskapsgren, medan Olivecrona mera i enlighet med Savignys programintegrerade rättshistorien i juridiken.25 Olivecrona skisserade också den historiska skolans öden i Norden. I Danmark hade det också bildat sig en historisk skola, vars främsta representanter var Kolderup-Rosenvinge, Schlegel och Larsen. Däremot kunde man inte tala omnågon egen historisk skola i Sverige, men den historiska skolans inflytande hade i alla fall lett till, att rättshistoria blivit ett föremål för universitetsstudierna »och gjort att afseende på henne måste fästas vid lagreformer». Bland svenska anhängare av den historiska skolan nämnde Olivecrona Schlyter, Järta och Nordström, medan Holmbergson betecknades som en representant för »den rationala skolan».26 Olivecrona, Rättshistoria, s. 7 f. Olivecrona, Rättshistoria, s. 4 f. 2'* Olivecrona, Rättshistoria, s. 9 f. Se även Olivecrona, Undervisningen, s. 31 f. och Sandström, s. 234 f. Olivecrona, Rättshistoria, s. 11 f. Jfr Almquist (s. 41) och Jägerskiöld (Skolan, s. 57), som betecknar Holmbergson som en anhängare av den historiska skolan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=